Keynote: Effektiv brottsbekämpning eller demokrati?

“För att ett samhälle ska utvecklas teknologiskt och kulturellt, så måste medborgarna ha rätt till ett privatliv.”

Den meningen står på flera av Piratpartiets reklamplanscher. Jag tänkte ta mig lite tid att förklara det mer på djupet, och hur viktigt det faktiskt är.

Demokrati är ett vackert ord. Det kan ta många former — representativ, där man väljer några som får bestämma åt en, direkt — att folket direktbeslutar i vissa frågor, som bl.a. är vanligt i Schweiz, man kan ha rådgivande folkomröstningar som här i Sverige, eller någon av alla varianter däremellan. Men det viktigaste är den mening som inleder vår regeringsform:

All makt utgår från folket.

Öppen idédebatt

I en öppen idédebatt så är alla med och formar idéerna och argumenten om hur samhället ska skötas – eller får vara med och forma dem, om de vill själva. Alla är välkomna att bidra till debatten, med vilka idéer som helst. Men ingen måste.

Argumenten stöts och blöts på en öppen scen. Alla kan se alla argument, och förse debatten med nya. (Här har gammelmedia – TV, radio, tidningar – misslyckats med sitt samhällsansvar, om de nu kan anses ha ett sådant, men Internet har mer än väl kompenserat för det.)

Debatten som förs påverkar politikerna. Antingen påverkar den de sittande politikerna, eller så påverkar det nästa generations politiker som knuffar ut de sittande i de partier som finns i riksdagen, eller så skapas det helt nya partier.

Så att alla är med och bidrar till den öppna debatten, att alla kan stöta och blöta argumenten på öppen scen, och sedan gemensamt värdera argumenten – det är det som är demokrati för mig.

Demokrati är en gemensam, öppen idédebatt tillsammans med en gemensam idévärdering.

Fiender till öppen idédebatt

Det finns ett antal företeelser som verkar för att hämma den öppna idédebatten som är vital för demokratin. Jag har listat tre som jag bedömer är de farligaste.

Stigma: Det är inte socialt accepterat att uttrycka vissa åsikter. “Förra gången jag var i Amsterdam så prövade jag cannabis. Och jag tyckte om det.” Så får man inte skriva om man är politiker, även om det tillför idédebatten värdefulla tankar. Det är ett exempel på stigma.

Självcensur: Av rädsla för repressalier avstår jag från vissa handlingar eller uttryck. Jag avstår kanske från att besöka en bar av rädslan att utmålas som alkoholist, även om anledningen att jag vill dit är för att jag gillar hjortköttbullarna de har på menyn. Jag tänker på hur det jag gör kan tolkas och vinklas, även om handlingarna i sig är klanderfria. Eller hur något kan drabba andra. Kringsaker som i sig inte har med handlingen eller uttrycken att göra.

Kollektivism: Om jag försvarar medborgarrätter på en principiell grund, så utmålas jag som en skurk i handling. Förstavelsen “Jag är inte pedofil, men…” är ett klassiskt tecken att leta efter när någon försöker undvika den här fällan. Om för att jag försvarar att essentiella medborgarrätter som brevhemlighet och tortyrförbud ska gälla även för misstänkta pedofiler, så blir jag under kollektivism själv stämplad som pedofil. Det hämmar idédebatten om man inte kan försvara rättigheter även för samhälleliga hackkycklingskollektiv.
Prostituerade, terrorister, invandrare (i vissa kretsar), narkotikaberoende (i vissa kretsar) … det finns gott om kollektiv som man i vissa sammanhang inte tillåts försvara utan att associeras med gruppen. Det är fientligt mot en öppen idédebatt.

Vänner till öppen idédebatt

Om de tre är de farligaste fienderna, vilka är då de tre bästa vännerna? Jag har valt tre.

Anonymitet: Bara mina idéer, inte min identitet räknas. Det gör att man inte kan förväxla andra saker jag gör med just de här idéerna, och ger idéframställaren ett skydd mot stigma.

Masskommunikation: Vem som helst kan nå många andra till överkomlig ansträngning. (Notera att gammelmassmedia inte kvalificerar som masskommunikation. Där är det förbehållet en priviligerad elit att välja vad som ska få nå ut till massorna. Notera kvalificeraren “vem som helst”.)

Värderingspluralism: Olika värderingar och infallsvinklar både existerar och uppmuntras.

Anekdot: JPA vs bloggosfären mfl

För att illustrera de här sex nyckelfaktorerna tänkte jag använda en anekdot som hände för ett par månader sedan. Situationen hade fyra väsentliga aktörer:

Isabella Lund, en pseudonym för en debattör. Hon hade dessutom egenheten att vara prostituerad, och tycka om sitt yrke, och debattera om prostituerades rättigheter och vardag.

JPA, en journalist. Det räcker att skriva hennes initialer eftersom hennes identitet inte är väsentlig.

…och så bloggosfären och gammelmedia.

Det som hände var att JPA var såpass irriterad på den värderingspluralism som kunde uppstå när Isabella Lund debatterade anonymt genom sin blogg, ett väldigt effektivt sätt att masskommunicera, att JPA hotade med att bryta Isabellas anonymitet och posta hennes namn öppet. På grund av det stigma som är associerat med ämnet som avhandlades, och Isabellas roll i det, så valde Isabella att kapitulera inför hotet hellre än att hennes tonårsbarn skulle få reda på att hon var prostituerad – hon utsatte sig för självcensur och
stängde helt enkelt ner sin blogg. Detta ledde till en skitstorm från en oerhört enig bloggosfär som tyckte att det var ett oacceptabelt sätt att tysta debatten på. Då gick JPA istället till gammelmedia, där hon
oemotsagd kunde påstå att alla som försvarade Isabella Lund var hennes kunder och därför kriminella sexköpare – ett exempel på kollektivism.

Tiderna förändras: Massövervakningslagar

De flesta har förmodligen hört talas om IB-affären. I korthet gick den skandalen ut på att Peter Bratt och Jan Guillou upptäckte att socialdemokraterna hade en egen hemlig polis, med insyn överallt, som såg till att olämpliga samhällselement inte fick jobb, bostad… ja, i största allmänhet inte fick tillträde till samhället.

När detta blev känt var det som en bomb som slog ner. Krigsrubriker svärtade ner stolssätena på tunnelbanan. Huvuden rullade. Ja, i alla fall Guillous och Bratts som hade avslöjat det hela. De dömdes till fängelse. De inblandade i IB-affären klarade sig däremot helt. Till och med justitieombudsmannen utredde fallet, men kom häpnadsväckande nog fram till att inget brott kunde styrkas.

Däremot tillsattes det en utredning.

Den arbetade i 29 år.

Sedan lade man fram en tretusensidig rapport kring integritetsintrång, hur makt missbrukats grundligt, och åtta mindre rapporter (SOU 2002:88-95) som konstaterade ett par saker. Bland annat konstaterar den sakligt;

Även då övervakningen inte resulterar i mer än en notering, så har integritetsintrånget likväl redan skett.

Den är bitvis läsvärd men ungefär lika rolig och underhållande som en tegelsten på valium. Det märks eftersom ingen som skulle behöva läsa den verkar ha gjort det. Åren därpå (2002 och framåt) kom nämligen övervakningshökarna med en lång rad förslag som gick igenom nästan utan debatt, som alla inskränker personlig integritet.

Datainspektionen räknade vid ett tillfälle till 26 sådana förslag. Strax därefter var siffran uppe i 37. I stort sett alla pratar om ökade tvångsmedel, eller sänkta krav för att få använda befintliga tvångsmedel. Ett återkommande tema i lagförslagen är att man inte ska behöva brottsmisstanke för att få kränka medborgares integritet.

Ett exempel på ett lagförslag som lades fram var att polisen skulle få göra “hemlig husrannsakan utan brottsmisstanke”, och att de beslagtagna föremålen inte skulle behöva protokollföras. Den lagen gick
igenom hösten 2007 – även om just det stycket hade plockats bort. Det var den omdiskuterade buggningslagen.

Hemlig husrannsakan utan brottsmisstanke betyder i klartext att polisen får göra inbrott var som helst, när de vill, och plocka med sig vad som helst. Dessutom (enligt tillägget) utan att berätta det för någon eller skriva ner det någonstans.För 30 år sedan hade en politikers karriär slutat där och då ifall han/hon föreslagit något sådant.

De senaste åren har det emellertid blivit för ineffektivt att bara kränka medborgare en och en. De lagförslag som läggs nu handlar i stället om att övervaka alla. Varenda en. Hela tiden.

Massövervakning – lagda förslag

Här är fyra exempel på massövervakningsförslag som redan är lagda:

Trafikdatalagring. Alla samtal, SMS och email ska registreras i Statens Gigantiska Loggbok över vilka som pratar med vilka. Din mobiltelefon ska pejlas in varje gång den används och din position noteras, så att polisen har en karta över hur du rört dig det senaste året.

FRAs massavlyssning. Alla telefonsamtal och all internettrafik ska avlyssnas i realtid. FRA installerade nyligen världens femte starkaste superdator. På tio-i-topplistan över de kraftigaste datorerna finns nio
namngivna kärnfysik- och informationslaboratorier och en dator som bara är märkt med “Myndighet. Sverige.” (FRA har bekräftat att det är deras.)

IPRED1 och Renforsutredningen. Privata intressen för tvångsmedelsrätter som överstiger poliskårens. Brevhemlighet och budbärarimmunitet upphör.

“Effektiv brottsbekämpning”

Det är onekligen effektivare att göra så här än att övervaka människor en i taget. Och det är också ordet “effektivitet” som återkommer för att motivera de här förslagen. Allt motiveras med brottsbekämpning och effektivisering i brottsbekämpningen.

Det är en ohederlig motivering, eftersom problemställningen inte går att vara motståndare till. Det är ingen som ställer sig upp inför sådana här förslag och upprört kräver en ineffektiv brottsbekämpning. I stället får man titta på länder som konsekvent prioriterat effektiv brottsbekämpning, för att se vart vägen leder.

Exempel på sådana platser är Nordkorea, Kuba, Pinochets Chile, Östtyskland, Sovjetunionen, Francos Spanien, et cetera. De hade alla en ypperligt effektiv brottsbekämpning. Är det en eftersträvansvärd prioritering, eller förlorar vi något på vägen om vi gör brottsbekämpningen så effektiv?

Vi vet vart den här vägen leder, för många har vandrat den före oss.

Men det kan väl ändå inte vara så att Sverige inför någonting som ens tillnärmelsevis skulle kunna jämföras med förra Östtyskland? Den tanken är väl ändå barock?

“[Sverige] inför nu en massövervakning som går vida längre än den verksamhet som [östtyska] Stasi en gång hade.” — Ilka Schröder, (Öst)Tyskland

Ilka Schröder är en tysk politiker som bl.a. har suttit i Europaparlamentet. Jag låter hennes citat tala för sig självt.

Men egentligen… ok. Det kanske är så att vi inför en massövervakning. Det kanske är så att västeuropa tar efter östeuropa, i stället för tvärtom. Men spelar det någon roll? Den som har rent mjöl i påsen har väl ändå inget att frukta?

Rent mjöl i huvudet

“Rent mjöl”-argumentet är falskt, ohederligt och fegt – och det av minst fyra anledningar.

För det första så kan reglerna ändras. Även om du är helt okej med regelverket när den massiva övervakningsapparaten kommer på plats, så kan reglerna ändras när möjligheten plötsligt finns att övervaka alla människor. Lek med tanken att lagförslagen ovan införs, inklusive den föreslagna rätten för polisen att göra hemlig husrannsakan utan brottsmisstanke, och att Sverigedemokraterna sedan kommer i majoritetsställning i nästa val. Hur ser Sverige ut då? Och även om det är en orimlig tanke idag, så har det hänt i andra länder. Vi är av samma kött och blod som dem.

För det andra så tolkas pusselbitar utom din kontroll. Även om du själv anser dig vit som snö, så är det inte säkert att den person eller maskin som tittar på mikroskopiska delar av ditt liv genom en hushållspappersrulle drar samma slutsatser. Stannar du på Malmskillnadsgatan varje fredagkväll? Då är det lätt att dra vissa
slutsatser – som kanske inte har något att göra med sanningen att du besöker din gamla morfar, som bor där, att göra. Du kanske besöker en bar ofta efter jobbet – du kanske inte borde ha körkort? Att du sedan
går till just den restaurangen ofta för att de har planetens bästa hjortköttbullar med lingon, ja, det är inget mönster man letar efter på Vägverkets byråkratavdelning. Blanketten har ingen kryssruta för
köttbullar. Däremot ser man på pejlingsdatat från mobiltelefonen att du besöker en bar.

Det här leder till en omfattande självcensur. Man börjar i hög grad tänka på inte bara det man gör, utan även hur det som man gör kan tolkas. Man undviker att sticka ut – man blir extra noga med att inte avvika från mönstret och rödflaggas i systemen.

För det tredje, så leder det till en brottsimplicerande kollektivism. Plötsligt blir du en brottsling bara för att du råkar umgås med någon som är misstänkt för ett brott. Eller åtminstone blir du behandlad som en sådan. I stort sett alla lagförslagen om “effektivisering av brottsbekämpningen” handlar om att man ska få avlyssna och kränka misstänkta och deras vänner och bekanta. Plötsligt blir du tvungen att bedöma nya bekanta inte bara på grundval av vad de kan tillföra dig som person, utan också ifall de har någon onåd som kan smitta till dig på det obehagligaste sätt.

Men sist, och viktigast, är att argumentet är ohederligt i grunden. Det utgår nämligen från att enda anledningen att motsätta sig övervakning är att man vill kunna göra orätt, antingen nu eller i framtiden. I själva verket är det ett djupt rotat mänskligt behov att kunna ha ett privatliv – att helt enkelt få ha vissa saker för sig själv. Det observeras enklast genom att de flesta av oss låser dörren när vi går på toaletten. Eller att vi noggrant väljer vilka delar av oss själva vi lämnar ut till vilka av våra vänner, alltefter känslomässigt avstånd till individerna. Att tränga undan den rätten till privatliv, om än bit för bit, är en mer långtgående psykologisk och känslomässig kränkning än de flesta av oss kan föreställa sig. Men tänk på det nästa gång du låser om dig på toaletten.

Massövervakning vs. Öppen idédebatt

Massövervakning leder således till:

Självcensur. Man börjar aktivt tänka på hur man behöver agera för att undvika att flaggas i systemen som avvikande från mönstret. För när man väl identifierats som avvikande – tack vare den nya, effektiva övervakningsmekanismen som besparar spaningsresurser – så är det mycket enklare för staten att sätta in åtgärder för att avhjälpa de problem man uppenbarligen har. Det kan räcka med att det blir en massa hotfullt blankettkrångel, t.ex. genom en skatterevision, för att man hellre ska låta bli att ta strid.

Värderingsmonism. Motsatsen till värderingspluralism. Endast den av staten godkända värderingen och inställningen ska vara den rådande. Om man uttrycker något annat och låter bli att självcensurera sig rödflaggas man direkt i systemen, och råkar ut för en massa utredningar och annat besvärande – som gör det enklare att bara hålla tyst. Därmed blir det aldrig några argument i öppen debatt att gemensamt värdera mot
varandra.

Ingen anonymitet. Säger sig självt. Masskommunikationen finns visserligen kvar, men allt som sägs kan omedelbart någon ställas till svars för. (USAs konstitution sattes ursprungligen upp på träd runt om i de ursprungliga 13 staterna, anonymt. På den tiden var det högförräderi eftersom det innebar ett uppror mot brittiska kronan.)

Kollektivism. Onåd blir klibbig och smittsam.

Därmed är en massövervakning direkt förödande för en öppen idédebatt. Och eftersom vi tidigare konstaterat att den öppna idédebatten är själva grundpelaren i en demokrati, så faller tyvärr även demokratin. Det kan fortsätta att se ut som en demokrati, men den utvecklas inte längre – eftersom ingen vågar utmana det rådande. Oavsett vallagar och procedurer, så utgår inte makten längre från folket.

Historiskt exempel – en ynka livstid bakåt

Om vi backar åttio år till 1927, när hela världen blomstrade efter att ha kommit över de värsta sviterna av första världskriget, och föreställer oss att dessa massövervakningslagar och massövervakningsmedel hade kommit då – hur hade då världen sett ut idag?

Det går att tänka många tankar i samband med en sådan massövervakning och händelserna 1935-1945. Jag väljer i stället att fokusera på något helt annat.

1927 var homosexualitet kriminellt.

Är det någon som tror att homosexuella hade pratat med varandra om att det var orätt och oriktigt att kriminalisera dem som personer, om de visste att de direkt skulle flaggas som stigmatiserat kriminella
bara de pratade i telefon om saken? Att deras familj, vänner och bekanta skulle drabbats direkt?

Är det någon som tror att debatten skulle tagits, om möjligheten inte funnits att först bilda informella nätverk som diskuterade frågan? Att RFSL skulle bildats 1950? Att någon skulle vågat propagera för förändring, speciellt med det stigma som fanns?

Är det någon som tror att homosexualitet inte fortfarande skulle varit kriminellt, 80 år senare?

Ska man inte ha någon övervakning alls?

Rättsväsendet ska övervaka brottsmisstänkta medborgare. Punkt. Med saklig misstankesbeskrivning. Grundprincipen måste annars vara att man har rätt till ett privatliv.

En samhällsoptimering mot brottsbekämpning allena förändrar vårt samhälle i grunden. Det blir inte längre en demokrati.

Summering

Demokratin är beroende av att myndigheternas agerande är transparent, och att medborgarnas inte är det.

Alla samhällen där motsatsen har varit sann har varit otrevliga att leva i.

Demokrati förutsätter att makten kan granskas utan risk för repressalier.

“För att ett samhälle ska utvecklas teknologiskt och kulturellt, så måste medborgarna ha rätt till ett privatliv.”