Just nu publiceras många intressanta personporträtt på mig. Utöver det tidigare stora reportaget från Fokus, Hjärnan bakom piraterna, så har det kommit inte mindre än tre reportage nu i veckan.

Det första är ett jättereportage i Café på… jag tror det var sex uppslag? Det är numret med Café som precis kom ut i butik och som bland annat har rubriken “Piratpartiet: Sex, fortkörning och politik” på omslaget. Extra plusbonuspoäng för “Falkvinges lilla fortkörarskola” som finns i printupplagan.

Det andra är Göteborgs-Posten som publicerar en profil under rubriken “Hallå, eller?”. Såna härliga rubriker finns bara i Göteborg.

Till sist är det Svenska Dagbladet som har en artikelserie om namnbyten och lyfter fram mig som exempelprofil idag.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Fokus, Café, Göteborgs-Posten, SvD, Falkvinge, Rick Falkvinge, personporträtt, fortkörning

Idag fyller Anna Troberg år.

Anna kom in i piratrörelsen på ett väldigt ödmjukt och ovanligt sätt. Hon höll inte med från början, eftersom hon kom från förlagsvärlden och bara hade hört deras något ensidiga beskrivningar, men höll sig ändå öppen för att förstå mer. Så hon skrev en berömd bloggpost där hon listade de saker som hon behövde få förklarat för sig.

I en sällsynt display av ödmjukhet konstaterade hon sedan att hon hade haft fel, och lyckades dessutom med konststycket att förklara situationen mer kortfattat och koncist än vad jag hade lyckats med på drygt två år. (Författare är bra på det där med att uttrycka sig.) Då ringde jag henne och frågade om hon ville ses på ett café.

Väl där på caféet, det var ett café på Drottninggatan i Stockholm, så berättade jag just det — att hon just hade förklarat piratsynen på situationen bättre än Piratpartiets partiledare hade lyckats med på flera år, och frågade om hon kunde tänka sig att sitta i ledningsgruppen.

Idag är Anna Piratpartiets vice partiledare och en person som turas om att dra partiet framåt med mig. Hon jobbar inte längre som förlagschef, utan arbetar heltid som vice partiledare. I höst står hon på plats 2 på riksdagslistorna i Stockholm och på plats 3 på alla listor i resten av landet.

Grattis, Anna!

Fler som gratulerar: Maloki och Sargoth@Magnihasa.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om anna troberg, piratpartiet, grattis

Helsidesuppslaget finns här. Det sätter fingret på massor av intressanta frågeställningar. Men det är ännu intressantare att Expressen valt att lägga ut HELA intervjumaterialet, 71 000 tecken, på nätet! På så vis går det att se exakt vad jag svarade, och hur de har redigerat och kortat ner mina svar för att få plats i tidningen. Nio av tio svarade ord är bortredigerade, så vi snackar en ordentlig nedklippning.

Det ska Expressen ha en riktigt stor eloge för och det är en nyttig övning för alla andra också — att kunna jämföra vad man svarar i en typisk intervju med hur det redigeras om till tidningstryck sedan.

Dessutom kommer jag att vara med i en chat i Expressen idag klockan 13.

Lotta Gröning (titulerad “vänsterdebattör”) konstaterar att Piratpartiets värde ligger i att vi inte är som de andra partierna, och Marie Söderberg (titulerad “högerdebattör”) raljerar ganska fritt om att vi bara vill stjäla, sätta porrfilmare som politiskt ansvariga i Bryssel och ha fåniga interna hälsningar. Det vore ett understatement att jag uppfattar Maries inlägg som något okonstruktivt. Dessutom är det lite synd att vi genom den viktningen kan uppfattas som vänsterlutande, när vi inte har någon sådan viktning.

Men Lotta skriver mer klokt än så på sin egen blogg, och det är något som förtjänar att lyftas upp ännu mer. Under rubriken “Vinna eller försvinna, piratpartister”, så konstaterar hon att Piratpartiet är inne i en mycket känslig fas, där det är do or die. Tärningarna är kastade: pajar vi varumärket och namnet Piratpartiet nu, så är vägen tillbaka otroligt stenig. Jag delar den uppfattningen helt och hållet.

En av Lottas starkaste poänger där är att Piratpartiets styrka är att vi tänker nytt utifrån dagens förutsättningar, i stället för att kopiera gammelpartierna. Det är en sak jag säger ofta: “man kan aldrig leda genom att följa efter någon annan”.

Det farliga med piratpartiet är att det inte egentligen behövde någon media för att nå sina framgångar. Allt valarbete skedde i huvudsak på nätet. Om de försöker ta samma strategi som de övriga partierna kan det bli en belastning för dem. Ta den regionala nivån som ett exempel. Landstingen är det svagaste demokratiska kortet och har i princip spelat ut sin roll. I ett desperat försök att bli viktiga igen bildas storregioner. Men det behövs inga regionala politiker, utveckling administreras inte fram regionalt. Vad har piratpartiet där att göra?

Men hon gör en annan viktig poäng också, som även syns i Expressenartikeln, och det är att det är svårt för en exponerad politiker — i synnerhet en partiledare — att ha ett privatliv och privata åsikter. “Rick Falkvinge förstår inte riktigt att det han gör och säger och skriver även om det är privat kommer att bli motståndarnas största angreppspunkter“, skriver hon. Jodå, det förstår jag. Det är en sak att känna till reglerna, en annan sak att välja att utmana dem.

För vi är en annan sorts människor idag. Dagens riksdagspartiledare har jättelätt att ha ett privatliv: när de gått ifrån presskonferensen, så kan de säga vad de vill. Nästa generations politiker (och yrkesmänniskor) är däremot mångfacetterade, hela tiden. Man har Facebook öppet i en tabb på arbetet, man har ett koppel till arbetsplatsen när man sitter hemma, och glider in i och ut ur olika roller — där alla roller är synliga hela tiden för den som tittar. Nästa generations partiledare lever så här: de finns på Facebook och har massor av festbilder på sig, öppet publicerade som vad som helst, som skulle få Tage Erlanders generation att flyga upp i taket och stanna där.

Då fungerar inte längre en medielogik, där man kräver att en företrädare för en organisation bara och uteslutande är en företrädare för en organisation — för den personen är samtidigt många andra roller, och alla syns samtidigt.

“I’m a bitch, I’m a lover, I’m a child, I’m a mother, I’m a sinner and a saint; I do not feel ashamed.”

– Meredith Brooks

Det är en väldigt speciell roll att vara en såpass offentlig och exponerad person, att man får räkna med att människor runt omkring en hela tiden känner igen en. Att man alltid behöver tipsa ordentligt på restaurangen (särskilt när organisationen behöver jobba mot ett rykte som snyltare). Att alltid vara artig, genuin, välvårdad. Eller motsatsen: att vara festmotorn, när det är påkallat. I samma sekund som man går utanför dörren, så tar folk intryck.

Men i en värld när det inte längre går att isolera privatlivet från yrkeslivet, så behövs också mycket mer tolerans för just det. Den har inte uppstått ännu. Det är ett problem, och där är det jobbigt att vara banbrytande, även om vi arbetar väldigt hårt på just det. De som är ordförande för ungdomsförbunden idag kommer, i en övergångsperiod, också att ha det jobbigt. Nästa generations ordförande för ungdomsförbunden kommer inte att reflektera över det överhuvudtaget.

Det är i och för sig enklare att skapa en sådan isolation i just Piratpartiet, eftersom vi har ett fokuserat partiprogram på just informationspolitik. Jag får tycka om vilken sorts köttbullar jag vill, utan att någon får för sig att det med automatik betyder att Piratpartiet vill upphöja dem till nationalrätt. Det gäller bara att expandera det tänket och den filosofin. Men jag är inte helt säker på hur man gör.

Jag, och vi, kan bara fortsätta vara öppna, ärliga och genuina. Det är allt vi kan vara.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om expressen, partiledarintervju, privatliv, offentlig person

Utsikt från hyrstugan jag varit vid under veckan. Morgondoppsbryggan syns i mitten, under den regnmolnsklädda morgonsolen.

Till att börja med kan jag inte anställa mig själv. Vad det handlar om är att Europaparlamentarikern får en påse med pengar att anställa assistenter (flera stycken) för, pengar som också ska räcka till en hel del annat.

Dessa pengar är sammanlagt någonstans omkring 188000 kronor per månad.

Det är sant att jag har hoppats på att en del av dem ska kunna räcka till att avlöna mig, så att jag inte behöver oroa mig för mat och hyra, och inte längre behöver leva på donationer. Men det viktigaste är att Christian Engström får de assistenter han behöver i Bryssel. Att skriva som Aftonbladet gör idag, och påstå att jag skulle kunna anställa mig själv för hela beloppet, saknar helt enkelt all form av sanningshalt. Jag förstår inte varför de påstår en sådan sak.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Aftonbladet, lögn, gammelmedia, piratpartiet, falkvinge

0830 – intervju Le Monde

1000 – intervju Valor Economico (Brasiliens största affärstidning)

1200 – intervju japansk frilansreporter

1300 – presskonferens

1430 – på tåget till nästa konferens (Reboot i Köpenhamn)

Det är intensivt just nu. Väl hemma från Reboot är jag hemma i ungefär 12 timmar innan färden går igen, då mot Visby och Almedalsveckan.

Men då ska jag blogga desto mer.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om intensitet, piratpartiet

Det var det inte den här gången.

Det var ett certifikat. Riktigt fint faktiskt, på extraniftigt papper och allt. Jag kryssades ju upp till tredje plats på valsedeln i personröstning, och hamnade med det i reservgruppen till Europaparlamentet. Så här såg det ut:

Under dagen idag kommer jag att prioritera, utöver svenska medier, att besvara och ringa tillbaka till BBC, CNN, al-Jazeera, Reuters, AP, AFP, TorrentFreak, Numérama, Wired och Ars Technica. De som inte tillhör dessa tio kommer jag att ringa tillbaka i en andra våg.

Om du vill ha en intervju, skicka ett SMS, så är chansen stor att jag svarar inom ett par timmar. Om du ringer, så är risken snarare att det bara drunknar i telefonsamtal.

Jag har redan en otroligt stor backlogg från gårdagen, även om jag räknar med att dagen idag blir lugnare…

Särskilt när det mynnar ut i att jag måste hitta fyrtiotusen kronor någon extra magisk stans att betala in till Skatteverket, typ, omedelbart. Den som känner mig vet att det inte direkt är välbetalt att jobba som dubbelheltidsvolontär för medborgarrätt (även om jag är otroligt tacksam för alla de små bidrag som kommer varje månad).

(Ja, det är därför jag varit frånvarande ett par dagar. Jag har varit trött efter resan, och suttit med tretusen papper och försökt få ordning på siffror. Jag älskar människor, men avskyr papper.)

UPPDATERING: Innan någon får för sig att försöka ta billiga politiska poäng på det här vill jag göra övertydligt att jag självklart tänker betala skatten och inte dra på mig skatteskulder, även om jag inte vet varifrån pengarna ska komma just i skrivande stund. Det borde vara uppenbart att jag tänker göra rätt för mig, men efter lågvattenmärken från Politikerbloggen et al (ingen länk) är det lika bra att påpeka det uttryckligen.

UPPDATERING 2: Jag betalar från en kortfristig bankkredit som jag har (och har lyckats få tillbaka sedan nyår genom att betala av delar av den). På så vis är i alla fall skatten betald, även om jag blir skyldig banken i stället…

– Hur många har du haft sex med under turnén? Är det många som ger dig sexuella inviter?

Hon syftade delvis på Politikerbloggens idiotartikel igår (ingen länk), och upprepade frågan flera gånger. Jag gav samma svar hela tiden, och jag kommer att ge samma svar igen, om någon mer ur gammelmedia får för sig att försöka ställa den frågan:

Vilka jag knullar med, i vilken ordning och när, det är en del av mitt privatliv och helt och hållet min ensak. Det är inte en fråga som någon enda person har rätt att ställa till mig, och särskilt inte media.

Och det borde fanimej vara uppenbart för alla som får vistas utomhus utan personlig assistent.

Skäms!

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om gammelmedia

Ända sedan jag var ett litet spädbarn har jag sovit mig frisk. Jag sover inte när jag håller på att bli sjuk, och sedan efter det vänt så sover jag mer och mer ända tills jag sover kolossalt mycket en dag, och efter det är jag på benen och pigg igen.

Idag sov jag till klockan 15, åt något, somnade om och vaknade 2030.

Nu är det dags för politik igen. Sattygen fortsätter med oförminskad styrka och behöver uppmärksamhet.

Med en klyschvarning går tiden verkligen fort – Piratpartiet är redan inne på sitt fjärde år, med två valår på raken. Och hela tiden ser vi tecken på att det går bättre och bättre.

{democracy:4}

Jag kan boota Windows, men inte logga in, då bootar den om.

Jag kan boota Windows i safe mode och logga in, men inte starta Firefox, då bootar den om.

Nästa steg är att byta RAM. Jag har lite bra Corsairminne här som ska få tjänstgöra. Sådana med softa lysdioder som visar hur mycket den banken används. Jag hoppas det är minnet, för annars vete fan hur jag går vidare.

Kontentan är att jag fortfarande är förvisad till sådant arbete som kan göras i OpenOffice 2.0 eller Firefox. Det är nu en hel del, men långt ifrån så mycket som jag brukar behöva göra på en daglig basis.

Just nu är jag förpassad till min lilldator eftersom arbetshästen Peregrine (med fyrdubbla Opteron) vägrar starta. Och det med besked. (Den kör Windows XP på en stripad och därefter heldiskkryptad volym, för referens.)

När jag kom hem hade den bootat om och stod och frågade mig efter lösenord i pre-boot authentication. Med det inskrivet hann den knappt starta Windows XP innan den bootade om igen.

Fan. Fanfanfan.

Safe mode. Okej, datorn kom igång. Jag började kopiera filer till säkrare platser. Och plötsligt bootade Peregrine om igen.

Jag hade inte räddat de kritiska filerna ännu, men började ana att det lutade åt ominstallation. Alltid lika jobbigt. Samtidigt är Peregrine uppsatt för att det inte ska gå att komma åt filerna på disken, alls, om man inte kan boota den. Det går inte att komma åt den genom att boota Ubuntu Live, eftersom den kör Nvidia RAID med striping, dessutom heldiskkrypterat. Allt viktigt (som källkod etc) ligger vanligtvis på minst två diskar, men jag vill ju ändå kolla om jag kan.

Jag startade den på ett par olika sätt, men hann knappt komma in i operativet innan den bootade om.

Sedan hände något skumt. Datorn började stänga av sig i stället. Den bootade halvvägs innan den stängde av sig.

Nu har det där gått till extremer jag aldrig sett tidigare och jag hinner knappt trycka in startknappen innan den stänger av sig. Skärmarna tänds inte ens, BIOS POST börjar inte, BIOS presenterar sig inte ens. Det är bara ett kort ljud från fläktarna, som börjar varva upp i en halv sekund innan de varvar ner igen.

Min bedömning är att nätagget är stekt. Jag har en reserv på hyllan här på 550W, som borde vara tillräckligt för en fyrdubbel Opteron. Innan jag ger mig i kast med det imorgon: någon som gör någon annan bedömning av symptomen?

Alla relevanta erfarenheter är välkomna. Jag hoppas absolut inte det är mammabrädan, för då blir det plötsligt skitjobbigt.

Idag är huvudet tungt och världen mycket ljudlig.

Aj.

Halva sommaren har de hållit på med arbete på taket. Mer specifikt har de borrat. Även mitt i natten. Det är helt jävla olidligt eftersom min lägenhet (som ligger rakt under) blir en enorm resonanslåda. Det låter så mycket att man inte kan föra ett normalt samtal.

Det är illa nog med bygget rakt utanför (de river skolan på Malmvägen för att bygga ett häkte i stället), men borrandet på taket är det som verkligen går rakt genom märg och ben utan något sätt att skydda sig över huvud taget.

Tror ni att Sollentunahem ens har bemödat sig att berätta det här för mig, hur länge arbetena ska hålla på, prata om hyresreduktion, etc? Inte då.

Halvmilen var inga problem. Nu vet jag att en mil inte är det heller. Om en mil inte är några problem, borde två inte vara det.

Som tur är har jag tränat kondition på andra sätt medan löpbandet fått vila, annars skulle det sett bedrövligt ut. Det här är ändå ett rätt okej resultat på halvmilen. Okej, men inte bra. (Jag sprang 8 km/h i början med pulsen under total kontroll, ökade till 10 km/h och 12.5 km/h mot slutet för att skicka upp pulsen i stratosfären – det är inte ofta jag har 195 i puls.)

Nu vet jag att jag fortfarande har bra flås. Imorgon blir det milen. Inte i nåt högt tempo, utan bara för att börja springa över höstern och vintern igen.

Förresten, imorgon flyttas den här servern. Det betyder att det blir ett driftavbrott under tisdagen från morgon till eftermiddag nån gång.

Även om jag är övervägande hetero. (Vad man nu ska ha etiketter för. Det har jag aldrig riktigt förstått. Den jag tänder på, tänder jag på, och det är egentligen inte konstigare än så.)

Men däremot fanns det ett tält för polymänniskor för första gången. Det var en stor överraskning – och för mig en väldigt positiv överraskning att det börjat bli såpass rumsrent. Jag har fått lära mig hur tvåsamhetsnormen fungerar, eftersom jag inte är en del av den.

Ifall jag bodde med en tjej som hittade en annan kille på krogen en kväll, gick hem med honom och kom tillbaka på morgonen, så skulle hon skina som en sol och vara på ett riktigt fågelkvittrande humör då. Det skulle jag tycka var jättekul – det skulle ju smitta av på mig direkt.

När jag berättar det för andra, så skulle de flesta bli arga. Det förstår jag inte alls.

Jag förstår inte svartsjuka. Jag har varit tvungen att lära mig hur andra reagerar. Jag förstår inte varför de blir arga för att deras partner är lycklig. Jag har förstått att det har någonting med ett underförstått förtroende och något slags ägande att göra — ett ägande som jag inte förstår, inte känner. Ett ägande av andra människor och deras relationer.

För mig är det självklart att man inte kan eller ska begränsa en annan människas relationer med andra människor, lika lite som någon annan kan eller får begränsa mina relationer.

Kärlek är positivt. Mer kärlek är mer positivt. Att försöka begränsa andra är destruktivt.

Jag ser förresten att Johanna Sjödin skriver om det här precis nu också. Coincidence…

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Rick Falkvinge, polyamori, poly, relationsanarkism

UPPDATERAT: Jag hittade det här hos Dr Andie, som beskriver rätt bra hur jag ser på kärleksrelationer. Dr Andie jämför med hur de flesta ser på vänskaprelationer; så här ser jag alltså även på kärleksrelationer:

En bra vän blir inte svartsjuk för att du har andra vänner. Att du uppskattar och upplever närhet med andra betyder att du mår bra.

En bra vän tycker inte att det är konstigt eller fel att du umgås på olika sätt med olika vänner. Att ha olika sorters vänner gör att omväxlingen blir större och att vänskap kan vara längre.

En bra vän förstår att relationen kan förändras med tiden: växa sig starkare, bli mer distanserad eller byta inriktning.

En bra vän slutar inte vara din vän för att den inte är din bästa vän. Alla människor är olika. Alltså går det inte att ranka eller mäta vem som står närmast.

En bra vän glädjer sig åt att du upplever intressanta saker med andra vänner.