Anna Troberg och jag (mest Anna) har just nu inne en debattartikel i Svenskan, som förmodligen kommer i print imorgon tisdag. Vi sätter fingret på en av kärnorna i Piratpartiets budskap — samma lagar måste gälla på och utanför nätet, och båda sidor är aspekter av samma verklighet.

Jag ser till min glädje att den genererar många kommentarer.

Det som inte fick hända i Sverige har hänt även här. Under påtryckningar har en internetleverantör stängt av access till en specifik politisk website. I det här fallet, The Pirate Bay.

Jag tror inte att någon bestrider att TPB är en politisk aktör av första rang. Inte minst för att den drar till sig så mycket politisk uppmärksamhet (det räcker egentligen med det), men också för att sajten har drivit många politiska frågor och var instrumental under bl.a. FRA-debatten.

Nu väljer alltså Black Internet att klippa bort just den websajten från sin internettjänst. Det är inte BI som är onda här, utan hovrätten med broccoli i strumporna som har kommit med en interimistisk och världsfrånvänd dom, men det får ändå ett antal omedelbara effekter:

1. Det som Black Internet säljer just nu är inte, och borde inte heller få kallas, för Internet. Det är “Black Internets egna nättjänst”. Men det är inte begränsat till BI. Ingen som begränsar åtkomst till någon IP-adress eller portar borde få kalla sin tjänst för Internet.
2. Det öppnar för framtida censur av ohyggliga slag. Plötsligt har upphovsrättsindustrins våta dröm — en “lista över godkända sändare” — blivit verklighet. Om det finns en sådan lista, så kan man strykas från den, ända tills det bara finns Disney Channel kvar. Konceptet med en sådan lista med personer som kan yttra sig utan förhandsgranskning måste omedelbart tas bort. Alla har yttrandefrihet och den är inte förhandlingsbar och kan inte avskaffas av en domstol.
3. Det är ett konkurrensmedel för de stora skivbolagen att ta bort artister som vägrar finna sig i deras… beskyddarverksamhetsliknande affärsmetoder. “Om du inte signar upp genom oss och ger oss 95% av dina inkomster ska vi förstöra alla distributionskanaler du försöker använda.”
4. Black Internet har dessutom läst domen felaktigt (anser jag). Den berör bara klustret 1) TPBs sökmotor OCH 2) TPBs torrenthost OCH 3) TPBs tracker, i kombination. Den tredje komponenten finns inte längre, så Black Internet drar på sig all denna badwill helt i onödan, i en tolkning. Domen är å andra sidan såpass luddig att den är öppen för precis hur många tolkningar som helst.
5. En oförutsedd sak av Black Internet: I och med detta drag så avsäger de sig sin budbärarimmunitet. Enligt E-handelslagen gör de nu ingrepp i kommunikationen och är därför inte längre en neutral transportör. I och med det är de nu juridiskt ansvariga för allt som sker över huvud taget över deras linor. Det, om något, torde vara ett argument för att omedelbart sluta censurera.
6. Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter förbjuder uttryckligen stater och deras rättsväsende att lägga sig i kommunikation på det här sättet. Domarna har lite att förklara för nästa riksdag.

Så vad gör vi nu? Förslag är välkomna.

Jag tror att Oscar Swartz var inne på rätt spår redan den 2 september 2005: operatörerna måste gå ihop och försvara sin industri som sådan. Alla operatörer behöver gå ihop i en gemensam legal defense fund mot upphovsrättsindustrin där principen “en för alla, alla för en” gäller. Upphovsrättsindustrins taktik just nu går ut på att kraftsamla mot mindre aktörer för att plocka dem en och en till dess att det finns tillräckligt många prejudikat.

Black Internet behöver en och en halv miljon för att ta det till Högsta Domstolen. Om nu det hjälper. Rättsväsendet fungerar inte i upphovsrättsmål — det enda som hjälper är att ändra lagarna, och om nödvändigt, byta ut de domare som suttit för mycket i knät på industrin.

Fler: Anna Troberg, Maloki, Befria Internet, Satmaran, Hax, Joshen

Pingat på Intressant. Andra bloggar om The Pirate Bay, piratebay, yttrandefrihet, piratpartiet, val 2010

Varför ska man vara anonym?

Det pågår ett intensivt granatregn mot rätten att vara anonym i vårt samhälle, i stark kontrast till 70-talets förståelse.

På den tiden kunde folk ringa ställen som Tullen och Narkotikatipset med den starka uppmaningen “du kan vara anonym”. Även om man får lite angiverisamhällevibbar av det, så förstod de ändå en grundläggande sak kring anonymitet. Jag återkommer till det.

Numera hörs röster överallt om att man inte ska kunna göra något enda dugg utan att vara beredd att stå till svars för det. Och det låter väl nobelt i sig. Men då missar man det mest grundläggande:

Att stå till svars innebär nästan per definition att utsättas för repressalier. Det kan vara från kollegor, från vänner, från chefen, från familjen, eller från samhället. Och varför skulle man kunna kräva av någon att de ska acceptera det som villkor för att få yttra sig? Att agera politiskt? Eller ens agera otvivelaktigt samhällsnyttigt?

Yttrande- och åsiktsfrihet förutsätter anonymitet, annars har man ingen reell frihet att yttra sina åsikter. Det är statens skyldighet att upprätthålla den friheten, inte bara i teorin och i lagrum, utan även i praktiken.

40 års folkbildning kring rätten att vara anonym föll pladask häromdagen när SOS Alarm lämnade ut vilket telefonnummer som hade ringt in ett mordtips. Det var ett exempel på en person som hade agerat otvivelaktigt samhällsnyttigt och som aldrig hade gjort det om han/hon trott att det funnits den minsta risk att han/hon skulle få stå till svars för det. Förmodligen med sitt liv.

Polisbefälet som krävde in de uppgifterna säkerställde att SOS Alarm aldrig någonsin igen kommer att få in ett mordtips. “Jävla klantskalle”, tänker jag högt för mig själv. Befälet fattar inte hur mycket han/hon förstörde. Det är ett tydligt exempel på när anonymiteten väger tyngre än brottsuppklarande. Inte heller kommer de att få in tips om kidnappningar, grov misshandel, människohandel eller någon annan grov brottslighet. Någonsin. Igen.

I det där läget skulle jag vilja att polisbefälet fick stå till svars för sina handlingar och avskedas från kåren. Men naturligtvis kommer befälet att förbli anonymt, och riskerar därför inga repressalier, till skillnad från den vars anonymitet bröts. Illustrerar inte det problematiken strålande och hur det har blivit skillnad på folk och folk?

Emma formulerar det bra:

Den nuvarande samhällstrenden föser oss sakta men säkert mot att bli en nation av lögnare, där det blir bäst att hålla käften och där korruption och nepotism då får härja fritt.

Viktualiebrodern sätter huvudet på spiken när han konstaterar att existensen av telefonkiosker plötsligt har blivit en politisk fråga, eftersom det är den enda platsen idag där man med säkerhet kan ringa anonymt. Så långt och så illa har det gått, jämfört med 70-talets förståelse.

På 70-talet förstod man också det här när man skrev lagarna. Källskyddet, till exempel, som ska garantera att en person alltid kan skvallra om missförhållanden till massmedia. Sverige har ett exceptionellt starkt källskydd: till att börja med är det inte bara en rättighet, utan en skyldighet för reportern att hemlighålla källan. Det är dessutom så, att en offentliganställd inte ens får försöka ta reda på vem som har läckt något till pressen, det så kallade efterforskningsförbudet. Så starkt är anonymitetsskyddet från lagar som skrevs före den här trenden. Chefer har dömts för att ha frågat avkopplat i fikarummet om någon vet vem som kontaktade media.

Numera har FRA-lagen i praktiken eliminerat källskyddet. Ett par enstaka klantskallar håller på att riva ner hela det förtroende som tagit årtionden att bygga upp. Tillsammans med det samhällsfarliga påståendet att man ska våga stå till svars för sina åsikter och handlingar. Här är det självklara som dessa människor inte förstår: många handlingar är så samhällsnyttiga att ingen ska behöva stå till svars för dem.

Att yttra politiska åsikter borde vara ett exempel. Att tipsa om ett kommande mord borde vara ett annat uppenbart exempel. Tydligen var det inte det. Längre. Vi har lång väg tillbaka för att bygga respekt för grundläggande medborgarrätter. Som Joshen konstaterar tillsammans med Vidde; grodorna är redan kokta och det är lika lång väg tillbaka. Minst.

Piratpartiet har mycket arbete framför sig.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om anonymitet, piratpartiet, medborgarrätt, grodor, sos alarm

För ett par år sedan tävlade de västeuropeiska regeringarna i att kritisera Kinas censur av oliktänkande. “De tänkte till och med censurera Internet”, hördes upprörda röster från regeringshåll.

Och visst började Kina censurera Internet. Folk tvingas att identifiera sig på internetcaféer så att alla ska kunna ställas till svars för vad de gör. Och alla vänjer sig blixtsnabbt: en vän till mig som flyttade till Kina förstod inte kritiken mot bristen på yttrandefrihet. “Jag förstår inte vad du menar”, sade han. “Vi kan prata om precis vad vi vill, så länge vi bara inte pratar om politik. Det finns inget problem.”

Nu har kritiken tystnat från våra regeringar. I stället applåderas censuren. Kinas repression har börjat ses som ett föredöme. Trots allt vi lärde oss under upplysningstiden om att det där med yttrandefrihet faktiskt är någonting ganska bra.

Allra värst är, som vanligt, upphovsrättslobbyn. Anna Troberg påminner mig om att danska Antipiratbyrån länge har använt barnpornografi som murbräcka: “kan man censurera barnporr så kan man minsann censurera bort hot mot vår gamla affärsmodell också”. Det är värt att notera att det var exakt sådana argument och resonemang som varnades för när censuren infördes, varningar som viftades bort.

Den här gången är det Bono i U2 som glatt säger att “kan Kina, så kan vi”. Han gör med andra ord om Liza Marklunds tidigare censurhyllande.

Det är viktigare än någonsin med politiska krafter som står upp för upplysningstidens ideal, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, och frihet från statlig (och annan) censur. Den har bytt namn och förpackning — vissa föredrar att kalla den “filtrering”. Det gör ingen skillnad att byta namn på någonting grundrättskränkande — “skärpt utfrågning” är till exempel fortfarande tortyr. Snus är snus och strunt är strunt, om så i gyllene dosor.

Offentliga myndigheter ska aldrig, någonsin, få förhandscensurera information som medborgarna skickar mellan varandra. Offentliga myndigheter ska aldrig, någonsin, få censurera nätet åt medborgare eller åt sina anställda. Offentliga myndigheter ska aldrig, någonsin, få upphandla ett censurerat nät om ett ocensurerat finns att tillgå.

De tre grundprinciperna känns inte som raketforskning. Varför är det så få som lever efter de enkla reglerna? Varför finns det politiker i Sverige som istället hyllar censur till den grad att inte ens riksdagen eller regeringskansliet får se en ocensurerad världsbild?

I det senare fallet: varför är det gynnsamt för Sverige att ett utländskt företag kontrollerar vilken information som våra lagstiftare får ta del av och inte?

[purpleline]

UPPDATERAT: Fler som skriver om Bonos censurhyllande — 之乎者也, Livbåten, Opassande, Techrisk, Med örat mot rälsen, Kulturbloggen, Oscar Swartz, Walter Näslund.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om censur, yttrandefrihet, bono, u2, liza marklund, kina

[purpleline]

Jag skriver till Riksdagens Ombudsmän med anledning av det interimistiska beslut som togs av Stockholms Tingsrätt måndagen den 24 augusti, och som – i tingsrättens egna ord – vid vite förbjuder internetoperatören och internetförmedlaren Black Internet att göra upphovsrättsskyddade verk tillgängliga för allmänheten genom att tillhandahålla internetaccess till The Pirate Bay.

Jag menar att detta beslut är oförenligt med grundläggande rättsprinciper. Jag säger alltså inte att domstolen har bedömt läget fel; jag säger att domstolen kräver en sak vid vite som domstolen inte har rätt att kräva.

Följande fakta ligger på bordet, så som anges i domslutet:

1. Ingen direktkontakt finns mellan internetförmedlaren Black Internet och The Pirate Bay. Inget avtalsförhållande eller liknande föreligger. Black Internet är leverantör till en leverantör som i sin tur är en av flera som levererar internetkapacitet till The Pirate Bay.
2. Upphovsrättsintrång pågår fortlöpande.

Med detta vill jag hävda att tingsrätten, genom att kräva att Black Internet aktivt sorterar ut och kasserar meddelanden från och till The Pirate Bay som kan antas bryta mot kärandens monopolrättigheter, trots att Black Internet inte har någon direktkontakt med The Pirate Bay utan endast är en meddelandeförmedlande knutpunkt, ålägger Black Internet en aktivt brottsbekämpande uppgift. Detta har domstolen inte rätt att göra; domstolen kan inte självständigt skapa och fördela polisbefogenheter.

Samtidigt är svensk grundlag mycket tydlig med vilka befogenheter av den här typen som får skapas. Artikel 8 10 i Europakonventionen anger, att var och en ”ska ha frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning”. Detta gäller, även om dessa tankar och uttryck skulle anses bryta mot upphovsrätten; sådan spridning får då straffas endast efter spridningen har skett.

Att kringgå detta genom att vid vite kräva att en privat aktör utför selektivt förhindrande av kommunikation är inte i linje med lagens bokstav eller anda.

Europakonventionen har status som grundlag och myndighetsbegränsare i Sverige genom Regeringsformen 2:23: ”Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.”

Det är också en grundläggande princip, att ingen medborgare är förbjuden att utföra handlingar som inte är uttryckligen i lag förbjudna, samt, viktigare, att ingen myndighet är tillåten att utföra annars lagstridiga handlingar, om de inte är uttryckligen tillåtna genom lag. Detta domslut kräver att Black Internet självständigt gör intrång i post- och telehemligheten för förmedlade meddelanden, vilket är ett mandat som domstolen inte har befogenhet att dela ut.

Tingsrätten har, för att summera, vid vite ålagt ett privat intresse att bedriva aktiv brottsbekämpning på ett sätt som inte ens Polismyndigheten har rättigheter att göra. Detta ligger inte inom domstolens kompetens.

Som avslutande kommentarer handlar detta om något långt större än upphovsrätt. Det handlar om budbärarimmuniteten; en budbärares juridiska immunitet mot innehållet i ett förmedlat meddelande. Det är en fundamental del av vår infrastruktur och ett absolut krav för att vi ska ha en fungerande meddelandeförmedling i samhället som helhet. Om förmedlare görs juridiskt ansvariga för innehållet i förmedlade meddelanden, så som Stockholms Tingsrätt nu gjort, så kommer ingen förmedlare att våga förmedla något, som inte godkänts juridiskt på förhand. Det vore en mycket oroväckande utveckling. Exakt denna utveckling diskuteras just nu inom EU, i samband med bl.a. Telekompaketet, där skivindustrin trycker på hårt för att internetleverantörer inte ska få leverera något, som inte är godkänt i förväg. Det är lätt att föreställa sig hur förödande ett sådant förmedlaransvar skulle vara för Telia eller Posten, och åtföljande samhällseffekter av att medborgare inte kunde erbjudas möjligheten att kommunicera på distans. Lika förödande vore det för meddelandeförmedlare på Internet.

Med anledning av detta vill jag uppmana Riksdagens Ombudsmän att å det starkaste påpeka olämpligheten i Stockholms Tingsrätts förfarande, samt uppmana dem att respektera budbärarimmuniteten och inte påtvinga polisiära uppgifter på privata intressen.

Hälsningar,
etc.

[purpleline]

UPPDATERING: Nu även tillgänglig som den PDF som är skickad.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om pirate bay, the pirate bay, black internet, stockholms tingsrätt, yttrandefrihet, upphovsrätt, maffian

Jag vet att jag ska hålla igen på kraftorden, men det här är verkligen helt och fullständigt åt helvete. Det visar verkligen hur vi behöver byta ut och/eller utbilda precis varenda liten jävla del av de som sitter och försöker tolka upphovsrätten idag.

Ja, och så skriva om lagstiftningen. Det är förmodligen en mycket enklare uppgift.

Rent konkret handlar det alltså om att maffian har stämt Black Internet, som är en av de som förser TPB med bandbredd, och vill att de ska hotas med stora bötesbelopp om de fortsätter leverera bandbredd till Pirate Bay. Det är som att gå runt grundlagen när man inte får hindra en tidnings utgivning genom att i stället hota tryckerierna som de är beroende av. Eller distributionskedjorna.

Förjävligt, hårresande och sådant som gör mig riktigt jävla folkilsk.

Vi skickade nyss ut ett pressmeddelande som vi har även på PPs förstasida och DN var först ut med en artikel.

[purpleline]

UPPDATERING 1: Det visar sig att det inte ens var TPBs internetleverantör som förbjöds skicka vidare trafik till TPB, utan någon som inte var TPBs internetleverantör (längre). En helt godtycklig knutpunkt på Internet, alltså, som — ifall den är mellan dig och TPB — nu måste kasta bort din trafik till The Pirate Bay. Det var alltså ännu värre: det var ett renodlat angrepp på infrastruktur.

Se även Opassande.

[purpleline]

UPPDATERING 2: Enligt Sveriges Radio var det Solna tingsrätt. Dagens Nyheter och Sveriges Radio är alltså motstridiga på den här punkten. Vi jagar fortfarande originaldokument.

[purpleline]

UPPDATERING 3: Enligt trovärdiga källor var det Stockholms, och inte Solna, tingsrätt. Men det är också värt att notera att det här var ett angrepp på budbärarimmuniteten: För första gången någonsin i Sverige, så gjordes en budbärare av elektronisk trafik ansvarig för innehållet i det som förmedlades, mer specifikt tvingades att censurera all trafik med vissa adresslappar. Det är oerhört allvarligt.

Det är alltså principen “Common Carrier” eller “Mere conduit” vi pratar om, som bröts.

[purpleline]

UPPDATERING 4: Piratpartiet har nu skickat ut ytterligare ett pressmeddelande med en djupare analys. Domen finns också tillgänglig.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om censur, förhandscensur, maffian, the pirate bay, pirate bay

Det första exemplet var när Piratpartiets hela website censurerades bort från offentliga nätverk i Västra Götaland mitt under valrörelsen 2006. Vi skickade ut ett pressmeddelande om det då, och i de konkreta detaljerna var det så att förvaltningen mycket riktigt hade installerat en förhandscensur av nätet, och dessutom lagt ut skötseln av censuren på entreprenad till ett utländskt, amerikanskt företag (Websense). Detta företag ansåg inte att Piratpartiet hade idéer som var lämpliga att läsa inom offentlig förvaltning.

Floodis och andra bloggade. IDG hade en nyhetsstory med lokala representanter från Websense som menade att Piratpartiet var “ett säkerhetshot”, och också med presschefen Kjell Foss på Västra Götalandsregionen, som menar att det tog två-tre timmar att ta bort förhandscensuren mot just Piratpartiet efter det att de blivit varse om den. Göteborgs-Posten hade också en artikel.

Det andra exemplet rönte desto mer uppmärksamhet, och handlade om Sundsvalls stadsbibliotek, beläget i Kulturmagasinet. Politisk personal i Sundsvall tog anklagelsen på mycket stort allvar, och undersökte personligen om det kunde ligga något bakom den. Det ska de ha en mycket stor eloge för. Jag sade att min blogg vid minst ett tillfälle varit censurerad, så att den inte gick att besöka från biblioteket.

Dokumentation på hur det fungerar när Sundsvalls bibliotek censurerade viss samhällsdebatt finns att beskåda – med screenshots – på Johanna Sjödins blogg. De använde ett system som heter SiteCoach, som påstås söka på förbjudna ord i innehållet, och nekar medborgare tillträde till sådana debattsidor. I just det här fallet spärrades ord som “analsex”, och kallades för ett “porrfilter”. Men det innebär också att viktig samhällsdebatt och information förhandscensurerades: medborgare kunde då inte heller ta del av vetenskapliga studier av typen “Prevalensen av nya HIV-infektioner har ett statistiskt samband med preferenserna för analsex”.

I en annan del av världen hade ett av de förbjudna orden varit “falun gong”.

Förhandscensur.

Enligt trovärdig uppgift ska alltså även min blogg ha blockerats i SiteCoachs förhandscensur på Sundsvalls bibliotek vid minst ett tillfälle. Men för debattens poäng, så räcker det utmärkt att visa att den samhällsdebatt som sker på Johanna Sjödins blogg förhandscensurerades av biblioteket som olämplig för medborgarna att ta del av. Christina Lindqvist, informatör i Sundsvall, var en av dem som började diskutera med mig i kommentarsfältet på DN Debatt. Efter ett par vändor bekräftade hon just det:

Hej Rick,
Johanna Sjödins blogg i februari kan ha varit svår att nå då, om man försökte nå den från nån av de tre gamla Internetuppkopplade datorer på biblioteket som hade porrfilter. Jag vet inte om din blogg skulle ha stoppats av samma filter. Dessa datorer är i alla fall utbytta nu.

Christina Lindqvist, 14:33, 13 augusti 2009.

Det är viktigt här att förstå att jag aldrig påstod att någon aktivt försökt blockera just piratpartistiska åsikter. Jag påstod att det blev effekten av att inte förstå informationspolitik, som en del i mitt debatterande för att Piratpartiet behövs lokalt. Att förhandscensurera t.ex. pornografi innebär också med automatik att man censurerar bort all samhällsdebatt om pornografi. I Sjödins fall fick medborgare inte gå in på hennes blogg, bland annat för att hon kampanjar politiskt för kvinnors rätt att gå med bar överkropp. Även om syftet är att folk inte ska titta på porr på biblioteket, så blir effekten att man förhandscensurerar samhällsdebatt. Och alla handlingar som har den effekten är totalt och undantagslöst verboten.

Jag ska utveckla tanken om “porrfilter” en smula:

Bara för att jag tittar på en bild, så innebär det inte att jag gör det för att bli sexuellt upphetsad. Det kan vara i medicinskt syfte eller vad tusan som helst. På samma sätt kan jag mycket väl bli sexuellt upphetsad av att läsa en text — vilket också var skälet till att flera länder förhandscensurerade boken Lady Chatterley’s Lover. Idag ter det sig nästan larvigt att censurera texter — men det är faktiskt precis vad biblioteket i Sundsvall sysslade med.

En förhandscensur mot s.k. osedligheter, som pornografi, är baserad på att man försöker bekämpa upplevelser som gör medborgare sexuellt upphetsade. Men det går inte att veta varför någon försöker ta del av ett visst material, för det sitter i huvudet på folk. Det kan vara i vetenskapligt syfte, i samhällsdebatterande syfte, i konstnärligt syfte, eller för någons egen höga nöje. Det går bara att trubbigt sortera bort allt material, som kanske eventuellt skulle kunna göra någon upphetsad.

Och i den processen dödar man också all samhällsdebatt om det ämnet — och det är en långt, långt allvarligare konsekvens än att någon råkar se på en nakenbild på ett bibliotek.

Vi upptäckte för ungefär 50 år sedan att förhandscensur alltid och utan undantag är förkastligt. Hur fick några för sig att det är en bra idé, igen?

[purpleline]

UPPDATERING: Sjödin kommenterar också:

I en debattartikel skriver Rick Falkvinge “Min egen blogg, där jag argumenterar politiskt, har varit censurerad i Sundsvall, så att till exempel besökare på kommunens bibliotek inte fått läsa den” och jag kan garantera att detta påstående är helt riktigt. Det gick inte att komma åt Falkvinges blogg från bibliotekets snabbinternetsdatorer på grund av att den innehöll ”olämpliga ord”.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om förhandscensur, censur, infrastruktur, åsiktsfrihet, sundsvall, västra götaland

Till exempel har jag läst Stockholmsprogrammet relativt noggrant, och misslyckats — jag repeterar, misslyckats — med att hitta referenser till det mesta i Hax’ originalpostning som jag också citerade innan jag själv läst dokumentet.

Det drar naturligtvis helt onödig eld.

Å andra sidan har jag nu kommit under eld från Justitieminister Ask för att påstå saker som, hävdar hon, inte finns i programmet. Jag påstår att man nu börjar kalla ren samhällsdebatt (förmodligen regeringskritisk) för terroristhandlingar (”terroristprat”, “terroristpropaganda”), och att mer övervakning ska införas, att den ska bli effektivare, och att tekniska verktyg ska användas av operativa övervakande myndigheter för att övervaka internet i syfte att förneka sådana debattörer tillträde till en diskussionsplattform. Ask påstår att det inte finns något sådant över huvud taget i Stockholmsprogrammet.

Därför citerar jag direkt ur punkten 4.3.2 på sidan 24 i programmet (läs själva):

Utnyttjandet av Internet för terrorismändamål måste övervakas mer intensivt, bland annat genom att förstärka de övervakande myndigheternas operativa kapacitet. Lämpliga tekniska verktyg måste finnas till hands och samarbetet mellan den offentliga och den privata sektorn behöver ökas. Målet är att minska spridningen av terroristpropaganda [...]

Här har vi saker som skulle kunna vara FRA (”samarbetet mellan offentliga och privata sektorn behöver ökas”, “lämpliga tekniska verktyg måste finnas till hands”, “förstärka de övervakande myndigheternas operativa kapacitet”) eller skulle kunna vara helt nya funktioner i befintliga myndigheter eller helt nya myndigheter. Även om de tre meningarna beskriver FRA-lagen väldigt väl, så tror jag inte att det är den som funnits i åtanke, eftersom dokumentet författats på europeisk nivå. Jag tror i stället att det är en yttring av en allmän övervakningspopulistisk politik som förs där medborgarna antas vara statens potentiella fiender.

Denna passage har mycket stora likheter med en passage som kommer från EUs så kallade Framtidsgrupps rapport som i stora delar ligger till grund för kommissionens förslag till Stockholmsprogram, sidan 24-25 (läs själva), min fetstil:

58. The Internet is increasingly misused by terrorists in various ways [...]. Checking the Internet is therefore a paramount task. The Group therefore considers that further reflection on possible measures directed against terrorist use of the Internet is indispensable.

(Min kommentar: en infrastruktur för kommunikation kan inte missbrukas. Det är bara kommunikation. Den enda som är rädd för kommunikation är den som insisterar på att ha monopol på vad som får sägas.)

60. The Group therefore recommends further developing the Media Communication Strategy in the following ways: [...] inter alia, making it very clear that terrorist speech leads to further aggression and that terrorist propaganda is not covered by the freedom of speech

Kopplingen till det som faktiskt kom med i kommissionens förslag till Stockholmsprogram, som är daterat den 10 juni 2009 och som jag citerat ovan, är mycket tydlig. Det handlar om att strypa och övervaka Internet för att hindra sådan kommunikation som anses vara — i sig — terroristhandlingar. Ty annars skulle det inte gå att politiskt motivera att dra in dess yttrande- och åsiktsfrihet.

Vi har tidigare inte haft begreppet “samhällshotande medborgarkommunikation” i Europa.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Stockholmsprogrammet, Ask, Beatrice Ask, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, terrorism

Ser ni det hysteriskt roliga i sammanhanget? Jag bjuder på en uppförstoring:

Det är alltså den person som lyckades göra sig ovän med precis hela bloggosfären under förra året, och blev utskälld av precis hela Sveriges enade opinionsbildare för att hon hotade med att outa Isabella Lund från sin position som informatör på Länsstyrelsen, som står som kontaktperson för kampanjen vars folder jag fick i handen.

Den här människan hotade alltså det öppna debattklimatet till en grad att alla – alla! – fullständigt avskydde hennes agerande och en sökning på hennes namn än idag reflekterar detta.

Och den här människan jobbar idag på en PR-byrå. Det är stor humor. Gjorde inte ens Wirtén en enkel googling på namnet vid den här rekryteringen? Den spontana tanken är då hur det är med byrån i övrigt?

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om JPA, Johanna Parikka Altenstedt, yttrandefrihet, åsiktsfrihet

Jag minns en tid när alla var tvungna att arbeta samtidigt. Så… onödigt. Men det var ju också innan svärmarbete slog igenom i näringslivet. Vilket slöseri! Hur kunde folk jobba så instängt? Utan kreativitet och innovationsförmåga? Och så… begränsade av geografi?

Väl uppe sätter jag mig vid datorn och kollar igenom nyhetsflödena. Två nya har dykt upp — de har nått kritisk massa i min betrodda svärm och lagts till automatiskt. Handlar mest om hur svälten i tredje världen är på väg att lösas, efter att Monsanto tvingats ge upp tanken på att patentsystemet skulle kunna vara kvar. Att de fortfarande bråkar om det? Det var en stor seger när Indien kastade ut patenten 2022 och började tillverka mediciner och grödor fritt. Även om Europa inte hade varit riktigt klara för det steget, så såg Indien först vart det barkade. Sedan följde Europa, Brasilien och Kina.

Nigierianska oliver är för övrigt en delikatess, tänker jag och tar några till från skålen vid datorn.

Dagens schema är ett möte med några utvecklare, i övrigt fritt arbete. Vi ses klockan 14, mätt i min tid, i en kanal i vår projektsvärm. Jag bestämmer mig för att ta mötet på ett café, så jag packar ner ett bra headset och tar lilldatorn under armen. Men innan mötet vill jag ha med lite kultur att utveckla till, så jag kollar på min favvosvärms rekommenderade kanaler och väljer “fyll på och dela ut”. Pipelinen fylls upp och på några minuter har jag fyllt på med en terabyte ambient. Perfekt.

På väg ut genom dörren känner jag hur kryptobandet vibrerar till. Det lilla bandet runt armen med alla mina kryptonycklar, som naturligtvis förstörs om jag tar av det, känner av att jag är vid dörren, och dörren öppnas. Inifrån lägenheten hörs en röst: “bussen går om… tolv… minuter.” Det där var ett snabbhack jag gjorde, att fråga lokaltrafikservrarna samtidigt som min nyckelserver låser upp ytterdörren efter godkännande från mitt kryptoband.

För bara tjugo år sedan var det husvärden som stod för det systemet. Man hade små nyckelbrickor som låste upp ytterdörren, så värden kunde se när alla hade kommit och gått. Obegripligt att folk accepterade sådant. Men tiderna förändras ju, tack och lov.

På väg in till caféet ser jag flera spontana svärmar på bussen. En av svärmarna håller på att mixa om en video. Kul projekt att ha i något så flyktigt som en kollektivtrafikssvärm! Jag ser hur folk dyker in i och ut ur svärmen hela tiden — den verkar inte gå över internet, utan över ett spontanformat lokalnät. Det går inte att se vilka i bussen som deltar i det, men jag har några gissningar.

En gång i tiden minns jag att nån tok tyckte att allt sånt skulle gå att spåra. Hur tänkte de då? Nåja, en positiv bieffekt av de där märkliga diskussionerna runt 2009-2010 var i alla fall att alla började kryptera sin kommunikation på ren rutin. Sådant hade säkerhetsexperterna tjatat om sedan 1980-talet, men det var först när människor kände sig hotade av okunniga politiker som alla började göra det på rutin. Sedan dess har det bara levt kvar. Anonymitet och brevhemlighet inbyggt i systemet, utom räckhåll för framtida politiker. Precis som det ska vara.

Väl framme på caféet kopplar jag upp min del av projektet mot svärmen, och träffar mina närmaste kollegor. José ser solbränd ut — det är tydligen bra väder i Paraguay. Shreedhar är på gott humör som vanligt, och Xiao och Xi börjar direkt kastar in en enorm mängd diskussionsunderlag. M0rph3us ser lite mer nedslagen ut… fast jag har aldrig fått reda på var hon jobbar någonstans, slår det mig. Inte för att det spelar någon roll.

Det var rätt kul på sent 2010-tal när alla företag började strunta i var på planeten folk bodde, utan rätt och slätt anställde de allra bästa. Det hade smygbörjat med t.ex. svenska MySQL på 2000-talet. De som inte klarade omställningen när alla plötsligt gjorde så samtidigt gick under. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket synkroniserad talang på ett och samma fysiskt ställe längre.

Men så var det ju också självklart att näringslivet skulle utvecklas så. Det hade varit tydligt sedan tidigt 1990-tal. Det var bara dåtidens politiker som inte förstod det.

Väl på caféet beställer jag en xingfei och två madhavapedder. “Sexhundra jämnt”, säger killen bakom disken. Jag räcker över tre stycken tvåhundralappar, och går och sätter mig och tar på headsetet.

När jag sitter på i mötet ser jag hur en ny video dyker upp i min syndikeringssvärm. Kollar snabbt på den, den är flaggad av flera av mina betrodda. Men… det är ju videon de jobbade med på bussen imorse! Hah, jag såg den först.

En gång i tiden kunde inget publiceras utan att stora företag fick godkänna det först. Det var en märklig tid. Och dessutom insisterade de företagen på att svärmar inte fick diskutera det. Helt obegripligt.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om piratpartiet, 2029, utopi

Det är en helt möjlig realitet att en regim som kontrollerar kommunikation kan göra så.

Därför är vi flera idag som postar om hur Sverige kan se ut om 20 år, ifall medborgarrättskämparna i piratrörelsen och på andra platser misslyckas. Det här är min dystopi av Sverige 2029. Detta är baserat på lagförslag och utredningar som redan har lagts fram, så som är inlänkat.

Imorgon postar jag hur det kan bli i stället.

[purpleline]

Sverige, 2029. Första alternativet.

Jag vaknar av väckarklockan. Hon är bara 0610. Jag önskar att de kunde ställt den lite senare, jag är ju så morgontrött. Nåja, i gott om tid till jobbet i alla fall. Jag släpar mig upp, sätter mig framför datorn i vanlig ordning, och kollar igenom mina nyhetsflöden. Börsen, teknik, serier, kultur, poli… tik? Det brukar vara fler politiska postningar, särskilt av de frihetliga?

Hm, något fattas. Inf…. kan det vara så? Inform… jo. Informationsstyrelsen har tagit bort två av mina nyhetsflöden från läsaren. Igen. Och lagt till ett nytt. “Hur man är en god medborgare.” Fullt av ointressant blaj. Men det kan jag förstås inte tänka högt. Eller visa med ansiktsuttryck.

När jag kommer ut ur duschen upptäcker jag att klockan är 0810. Fan! Jag sneglar upp mot kamerorna i hallen, men de bara sitter där diskret och visar naturligtvis inga känsloyttringar. Jag installerade dem själv 1998, och kunde aldrig drömma om att det skulle bli lag på att polisen fick hämta videoströmmen som de ville från mina kameror i hemmet. När folk började skydda sina webkameror, så blev det i stället olagligt att hindra polisen från att titta som de ville. Det var 2018.

Dessutom, vem skulle vara intresserad av att titta på en gammal 50-årig gubbe som traskar omkring naken i hallen? Den som inte har något att dölja har aldrig något att frukta.

Hur som helst betyder det här att Informationsstyrelsen kommer att ställa min väckarklocka ÄNNU tidigare framöver! Gah. Jag vill sova…

När jag tar tag i handtaget för att gå ut genom dörren för att åka till jobbet, femton minuter sen, så känner jag hur mobilen vibrerar. Centrallåset fungerar lika bra som alltid, men det är störande att Informationsstyrelsen talar om för jobbet att jag går från hemmet femton minuter försent. Kollar på mobilen. Jajamän, det är ett enkelt SMS från banken: “Löneavdrag 15 minuter mottaget från arbetsgivaren.”

Vid något tillfälle har jag funderat på hur jag skulle göra om jag ville att andra än jag själv skulle få komma in i min lägenhet, med tanke på att det är Informationsstyrelsen som har nycklarna till mitt lilla RFID-chip på handens översida och att det är de som beordrar min dörr att öppna genom Centrallåset. Det här huset var ett av de första som anslöts till systemet. Ursprungligen var det avsett för häkten, men expanderade snabbt till områden med många potentiella terrorister. I klartext betydde det områden som mitt miljonprogramsområde, där det fanns många muslimer. Ingen verkade ifrågasätta den kopplingen 2015. Numera är det bara politikers villor som inte är anslutna till Centrallåset.

Informationsstyrelsen hade tagit över mer och mer av just… informationsstyrning. Och det var ju det som var deras jobb. Först hette den Kulturstyrelsen, innan politikerna bestämde sig för att den skulle reglera nyheter också. Eller förresten, den hette något annat innan det också… Ifpi, tror jag. Nån industriorganisation. Hur som helst fick politikerna för sig att den industrin var väsentlig för svenskt näringsliv, och gav dem mer eller mindre fria händer att hindra medborgare för att komma ivägen för det målet.

Fast det är klart, det var egentligen bara en ursäkt. Sades det då, i alla fall. I själva verket var det precis det redskap som politikerna hade letat efter, det redskap som hade en acceptans bland allmänheten för att införa övervakning. Att införa total och ständig övervakning av allas mobiltelefonpositioner, registrering av allas e-post, sms och telefonsamtal, kontinuerlig avlyssning av desamma, och att ge privata intressen mer befogenheter än polisen var bara de första stegen.

För politikerna var inte alls bekväma med att folk hade börjat kommunicera direkt med varandra, utan att någon ens kunde bedöma ifall det som påstods var pressetiskt korrekt. Tidigare fanns i alla fall insändarredaktionerna som sorterade bort det allra tokigaste. Utan den kontrollen, så kunde ju medborgarna ifrågasätta precis vad som helst.

Så det var alldeles utmärkt att upphovsrätten kom som den perfekta ursäkten. Med hjälp av starka näringsintressen inom upphovsrättsindustrin kunde man börja bevaka att folk inte kommunicerade fel saker. Sedan var det en smal sak att börja jaga terrorister och andra hot. (Att ingen hade skadats i terrordåd i Sverige sedan 1908, det var det ju ingen som kunde påpeka längre. Regimen definierar vem som är en terrorist.)

På kollektivtrafiken sitter kameror som ser till att alla har neutrala ansiktsuttryck. Några i bussen sitter och skämtar om folk som jobbade för medborgarrätt omkring 2010. De hånas naturligtvis. “Medborgarbrackor.”

Väl framme på jobbet läser jag på nyheterna att någon arresterats — igen — för systemhotande verksamhet. De flesta vet att det inte är sant, men likväl har alla hamnat i “bara-det-inte-händer-mig”-läge: precis som jag, så anstränger de sig för att inte sticka ut ur normen, de anstränger sig att inte rödflaggas i systemet.

Det är illa nog att Informationsstyrelsen hade tyckt att två av mina nyhetsflöden var olämpliga imorse. Igen.

Men nu ringer mobilen här på jobbet. “Okänt nummer”? Jag trodde inte det gick längre, sedan Polisen krävt registrering av alla kontantkort redan 2010. Jag svarar naturligtvis inte, men går hela dagen och är orolig för att samtalet har registrerats och rödflaggats, uppmärksammat av ett automatiskt sökbegrepp.

Inget händer på jobbet, trots en gnagande oro som måste ha registrerats av kamerorna, men väl hemma. När jag står och lagar mat, och hör hur Centrallåset öppnar min ytterdörr bakom mig, så blir jag närmast lättad.

Jag reagerar på att insatsstyrkans kängor låter på ett speciellt sätt mot hallgolvet, innan bedövningspilarna börjar verka.

[purpleline]

Andra som minns Himmelska Fridens Torg: Blogge.

Fler dystopier: Richie.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om dystopi, eu-valet, skivindustrin, upphovsrätt, privatliv, integritet

Anledningen till att det är fruktat är att det kapades av upphovsrättsindustrin på vägen för att ge dem kontrollen över Europas kommunikationsinfrastruktur. Politikerna är som vanligt totala fågelholkar inför det som sker mitt framför ögonen på dem. Hur fan kan de låta det här ske? Infrastrukturminister Torstensson är ett demokratifarligt mähä som inte begriper vilken skada hon ställer till med här.

Det här visar hur otroligt sårbar demokratin som koncept är. Just nu har vi alltså kommit till en punkt där voteringsordningen imorgon avgör om budbärarimmuniteten, alltså att budbäraren aldrig är ansvarig för innehållet i ett förseglat brev, ska finnas kvar i Europa. Och det ser mörkt ut.

Läs mer: Josefsson, Alexandersson, Engström, Andersdotter, Troberg, Kullenberg, Andersson, Opassande, Lindgren, Schlyter.

Så bräcklig är demokratin. När turordningen på ärendena kan avgöra om vi har kvar demokratiessentiella skyddsfunktioner eller inte, så är vi – i klarspråk – riktigt jävla illa ute.

Därför behövs Piratpartiet. Slaget om det öppna samhället står här och nu.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om piratpartiet, budbärarimmuniteten, telekompaketet

I en lagskärpning precis innan omröstningen, så skulle lagen skulle också förbjudit öppna nätverk, och därmed Internetcaféer, gästnätverk på företag, etc (eller åtminstone i praktiken förbjudit dem, eftersom de skulle gjorts ansvariga för allt som skedde genom abonnemanget). De avstängda skulle också tvingats betala för abonnemanget under tiden de satt i social husarrest.

Nu ska man inte dra för höga hästar på det här utslaget, för lagen verkar ha kunnat röstas ner genom att så många konservativa parlamentsledamöter sjukskrev sig att socialisterna fick övertaget i kammaren den dagen. En väldigt avancerad form av civil olydnad (gentemot partiledningen) och civilkurage, måste jag säga.

Men det är fortfarande så att Lobbyn har ett väldigt starkt fäste i Frankrike. Det kan vi bara möta på europeisk nivå. Därför är det viktigt att få in personer som förstår frågorna i Europaparlamentet.

Twinglande: SvD, DN.

[purpleline]

UPPDATERING: Det var inte bara konservativa som var frånvarande. Lagen röstades ner med siffrorna 21-15. Det är ganska anmärkningsvärt för en sådan här lag, när Assemblée Nationale har 577 ledamöter.

Tydligen är det så att, som en kollega skrev, franska ledamöter går från jobbet lite tidigare inför stora helger.

Eller små helger.

Eller lunch…

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om hadopi, frankrike, upphovsrätt, medborgarrätt, internet

För det första har politikerna misslyckats med att hålla Internet öppet. Men det är faktiskt ingenting som vi behöver politikerna till. Vi kan bygga kunskapssamhället själva; det krävs inte speciellt många av oss för att se till att det finns trådlöst, öppet, fritt och anonymt nätverk överallt i stadskärnorna. Därför börjar jag direkt idag. Det här är min nya trådlösa accesspunkt (högst upp i högen) som inte har något kryptolösen till nätverket:

Trådlös accesspunkt till det öppna och fria nätverket Ipredia.

Tyvärr har jag ingen ström till accesspunkten just nu; D-Links strömadaptrar går av någon anledning sönder lika lätt som äggskal. Varje gång strömmen bryts i centralen, eller med strömavbrott eller vad som helst, så går en eller två adaptrar sönder. Någon som vet var de kan köpas i fempack? Eller i en tåligare modell? Det är alltså den här jag pratar om:

Numera kasserad D-Link-strömadapter. Yet another. Var finns fempack?

Hur som helst. Vi är faktiskt så många att vi kan bygga kunskapssamhället själva. Vi kan se till att det finns öppet, fritt och anonymt Internet överallt i stadskärnorna, bara genom att öppna upp våra trådlösa nätverk. (Till saken hör att vi då också bör låsa ner våra datorer på det egna nätverket. Men det bör man ha gjort ändå.) Och för att förenkla för oss alla, så föreslår jag att vi kopierar Emma och väljer just nätverksnamnet Ipredia. På så vis kommer våra datorer snabbt att hitta öppna nätverk som är uppsatta just för det ändamålet.

En sådan aktion blir nämligen effektivt dubbelriktad. Prejudikat från Danmark visar att Lobbyn inte lyckas med sina stämningar om den anklagade haft ett öppet trådlöst nätverk där vem som helst kan komma in; domstolen frikänner då. Även i USA lägger Lobbyn numera omedelbart ner sina juriska hot inför den försvarslinjen. Så det neutraliserar Ipred, men det neutraliserar också den kommande trafikdatalagringen — eftersom det inte längre går att veta, vare sig för myndigheter eller internetleverantörer, vem som har varit var vid vilken tidpunkt. Den spårbarhet som de så länge dreglat efter är tillintetgjord med gemensamma krafter eftersom ingen av oss helt enkelt vill kunna spåras.

Och det är vi alla som kan bygga de här hörnstenarna för kunskapssamhället. Det viktigaste är att vi tillsammans skapar ett öppet, fritt och anonymt Internet – en grundpelare för framtida demokrati. Att vi totalt desarmerar repressiv lagstiftning i samma veva kommer som en praktisk sidoeffekt.

Vi bygger kunskapssamhället. Vi är tillräckligt många för att börja göra det utan att vänta på politikerna. (Innan vi byter ut dem, vilket vi också ska göra.)

Där politiker och andra repressiva krafter vill att vi ska hålla oss på våran kant och vara rädda för att bli spårade, så har vi faktiskt kapaciteten att ta saken i egna händer och vägra vara rädda. Och det är precis vad jag tänker göra.

[purpleline]

Fler som skriver om Ipredia och som tänker öppna sina nätverk: Kulturbloggen, Zac, Svensk Myndighetskontroll, Jardenberg, Scaber Nestor, Pure Nandi och Varför inte?.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om ipredia, emma, opassande, upphovsrätt, ipred, privatpolislagen, yttrandefrihet, kommunikationsfrihet, informationsfrihet

Vi har grundlagar som ger oss medborgare vissa grundläggande rättigheter. Att det är grundlagar är för att de rättigheterna är tänkta att gälla alltid, även när samhället förändras och nya fenomen uppstår. Men på internet har många politiker fått för sig att grundlagarna inte gäller, och att de kan hitta på vilka regler de vill.

Det är en samhällsfarlig inställning från de etablerade politikerna. De behandlar inte internet som en central del av samhällets infrastruktur, utan som att det vore någon sorts experimentell ungdomsverksamhet som de kan stänga ner och begränsa om inte ungdomarna sköter sig. Det är inte en okay inställning.

Internet är vår tids allra viktigaste kommunikationsmedium.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om internet, piratpartiet, yttrandefrihet

Ibland tar jag ett steg tillbaka och tänker (det händer inte så ofta). Men hur hamnade vi ens i en situtation där yttrandefrihet och informationsfrihet hamnade i samma vågskål som något så banalt som upphovsrätt? De spelar ju inte ens i samma liga, de är till och med väsensskilda sporter. Och pokersajter? Wtf!

Tre av fyra grundlagar handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet. Sen när hade kränkta upphovsrättsinnehavare och spelmonopol där att göra överhuvudtaget?

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om censur, internet, upphovsrätt, fildelning, intensifier

Länge ner i artikeln ser man hur djävulen ligger i detaljerna:

På Tele2 hänvisar man till integriteten då det nya barnporravtalet utökats och omfattar nu också sajter som länkar till barnporrsidor.

“Länkar till”. Vi har hört den diskussionen förut. Olagligt att länka. Eller förresten, inte olagligt. Bara censurerat.

Om vi bortser från det orimliga i att kriminalisera länkande för en sekund, så får detta ohyggliga effekter på samhällsdebatten. Det innebär nämligen att censurlistan, som sådan, klassas som barnporr i det här filtret. Den som hittar listan och publicerar den i ett blogginlägg, så att den kan diskuteras, kommer att få sin blogg klassad som barnporr av ECPAT. Det innebär att den som ens försöker diskutera censurlistan på nätet omedelbart censureras av rikspolisstyrelsen och att besökarna får reda på att vederbörande är pedofil.

Det är inte alls ett orimligt scenario. Precis det här hände i Finland (vilket orsakade en folkstorm där).

Det var precis sånt här som yttrandefrihetsfundamentalisterna varnade för när principerna började tallas på för ett par år sedan. Nu ska de, som ens ifrågasätter om censur som koncept är rimligt för samhället, eller undersöker om mekanismerna är rättssäkra, klassas som pedofiler.

Rikspolisstyrelsen visade redan när man tänkte föra upp The Pirate Bay på censurlistan att man inte klarar av ett sådant här ansvar. Censurlistan har använts för att blockera politiska yttranden, helt laglig (men omoralisk, enligt någon) porr, och väldigt mycket annat än det som den avsågs för.

“Vägen till helvetet är kantad med goda avsikter.”

Jag tror att vi behöver lagstiftning som gör mycket tydligt att myndigheter inte under några omständigheter får ägna sig åt att hindra medborgare på förhand från att få tag på information (som inte är sekretessklassad eller motsvarande). Det finns en poäng med att vi här i Sverige bara kan åtalas efter att ett brott har begåtts. Jag tror redan att sådan lagstiftning finns, men det behöver uppenbarligen förtydligas, och Rikspolisstyrelsen behöver påminnas om sitt uppdrag. Jag tror också att vi skulle behöva något motsvarande USAs “Common Carrier”-lagstiftning: att budbärarimmuniteten bara gäller så länge budbäraren inte gör ingrepp i kommunikationen; vid ett enda ingrepp, så blir budbäraren därefter juridiskt ansvarig för allt som förmedlas.

[purpleline]

Fler som bloggar: Zac, Åsikt från höjden, Oscar Wolf.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om censur, yttrandefrihet, censurlistan, ecpat

Rapporten verkar fantastisk. Den kräver inte bara att Sverige omedelbart avskaffar FRA-lagen om allmän avlyssning, utan också att Sverige lägger ner alla planer på att genomföra privatpolislagen Ipred.

Den promotar visserligen Ipred2, vilket jag har åsikter om, men vingklipper de farliga bitarna (markerat med min fetstil nedan).

Den kräver också att Internetcensuren för lagstiftare upphör och mycket annat extremt välbehövligt. Jag tar helt enkelt och klipper in alla punkter som rapporten kräver att länder genomför i sin helhet. Här finns otroligt mycket att analysera.

• Participate in efforts to make the Internet an important tool for the empowerment of users, an environment which allows the evolution of ‘bottom up’ approaches and of e-democracy, while at the same time ensuring that significant safeguards are established as new forms of control and censorship can develop in this sphere; the freedom and protection of private life that users enjoy on the Internet should be real and not illusory;
• Recognise that the Internet can be an extraordinary opportunity to enhance active citizenship and that, in this respect, access to networks and contents is one of the key elements; recommend that this issue be further developed on the basis of the assumption that everyone has a right to participate in the information society and that institutions and stakeholders at all levels have a general responsibility to assist in this development, thus attacking the twin new challenges of e-illiteracy and democratic exclusion in the electronic age;
• (uppdaterat) Ensure that Member States that intercept and monitor data traffic, regardless of whether that applies to their own citizens or to data traffic from abroad, do so under the strict conditions and safeguards provided by law; call on Member States to ensure that remote searches, if provided for by national law, are conducted on the basis of a valid search warrant issued by the competent judicial authoroties; note that simplified procedures for conducting remote searches in comparison with direct searces are unaccaptable, as they infringe the rule of law and the right to privacy (detta från ett ändringsförslag av Inger Segelström som röstades igenom i utskottet)
• Ensure together with other relevant actors that security, freedom of expression and privacy, as well as openness on the Internet, are approached not as competing goals, but instead are delivered simultaneously within a comprehensive vision that responds adequately to all these imperatives;
• Invite the Presidency of the Council and the Commission to reflect on a comprehensive strategy in order to combat cybercrime, including the ways in which to address the issue of “identity theft” at EU level;
• Encourage reflection on the necessary cooperation between private-public players in this field and on the enhancement of law enforcement cooperation;
• Pursue the work undertaken within the framework of the Check the Web project and promote actions aiming at improving the circulation of information on cybercrime, such as the recent initiatives for setting up national alert platforms and a European alert platform for reporting offences committed on the Internet, provided that the necessary safeguards are in place;
• Encourage programmes to protect children and educate their parents as set out in EU law with respect to the new e-dangers and provide an impact assessment of the effectiveness of existing programmes to date;
• (det här syftar på IPRED2 – notera vingklippningen) Proceed to the adoption of the directive on criminal measures aimed at the enforcement of intellectual property rights while simultaneously prohibiting, in pursuit of that purpose, the systematic monitoring and surveillance of all users’ activities on the Internet, and ensuring that the penalties are proportionate to the infringements committed; within this context, also respect the freedom of expression and association of individual users and combat the incentives for cyber-violations of intellectual property rights, including certain excessive access restrictions placed by intellectual property holders themselves;
• ensure that the expression of controversial political beliefs through the Internet, including with regard to terrorism, is not subject to criminal prosecution;
• Consider that “digital identity” is increasingly becoming an integral part of our ‘self’ and in this respect deserves to be protected adequately and effectively from intrusions by both private and public actors; take due account of the importance of anonymity, pseudonymity and control of information flows for privacy and the fact that users should be provided with the means to efficiently protect it;
• Recognise the danger of forms of Internet surveillance and control aimed also at tracking every ‘digital’ step of an individual, with the aim of providing a profile of the user and of assigning ’scores’; make clear the fact that such techniques should always be assessed in terms of their necessity and their proportionality in the light of the objectives they aim to achieve; emphasise also the need for an enhanced awareness and informed consent of users with respect to their e-activities (e.g., the case of social networks);
• Examine and prescribe limits to the ‘consent’ that can be requested of and extracted from users, whether by governments or by private companies, to relinquish part of their privacy, as there is a clear imbalance of negotiating power and of knowledge between individual users and such institutions;
• Strictly limit and define the cases in which a private Internet company may be required to disclose data to government authorities;
• Condemn government-imposed censorship of the content that may be searched on Internet sites, especially when such restrictions can have a ‘chilling effect’ on political speech;
• Call on the Member States to ensure that freedom of expression is not subject to arbitrary restrictions from the public and/or private sphere and to avoid all legislative or administrative measures that could have a ‘chilling effect’ on the speech of individuals;
• Draw attention to the fact that the development of the ‘Internet of things’ should not sidestep the protection of data and of citizens’ rights;
• Encourage the promotion of the “privacy by design” principle according to which privacy and data protection requirements should be introduced as soon as possible in the lifecycle of new technological developments;
• Exhort all Internet players to engage in the on-going process of the “Internet Bill of Rights,” which builds on existing fundamental rights, promotes their enforcement, and fosters the recognition of emerging principles; in this respect the dynamic coalition on the Internet Bill of Rights has a leading role to play;
• Ensure that, in this context, a multi-stakeholder, multi-level, process-oriented initiative and a mix between global and local initiatives are considered in order to specify and protect the rights of Internet users and thereby ensure the legitimacy, accountability and acceptance of the process;
• Encourage the active participation of the EU in different international fora dealing with global and localised aspects of the Internet, such as the Internet Governance Forum (IGF);
• Take part together with all the relevant EU actors in the establishment of a European IGF that would take stock of the experience gained by national IGFs, function as a regional pole, and relay more efficiently Europe-wide issues, positions and concerns in the upcoming international IGFs.

Kredd till Micke som hittade förslaget.

Uppdatering 1: Micke har hittat alla ändringsförslag till LIBE också. Oklart hittills vilka som gick igenom.

Uppdatering 2: Nu även på Newsmill (hittat av Micke, igen).

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om EU, ipred, FRA, privatliv, fildelning, upphovsrätt, libe

IFPI i Norge kräver att Telenor ska censurera bort The Pirate Bay från Internet. Inom två veckor. Annars hotar de med stämningar.

Skivindustrin förklarar verkligen krig mot Internet. Tror de verkligen att de kan vinna det?

Det är som många av oss har sagt tidigare:

Skivindustrin vill dela upp hela mänskligheten i de som får prata, det vill säga de själva, och de som inte får göra det, det vill säga resten. Internet, och förmodligen all annan infrastruktur, ska spegla den här verkligheten. De som inte får prata ska bara hålla käft och öppna plånboken.

Det är inte en verklighet jag vill vara del av. Därför är jag politiker och vill ändra på lagarna för att sätta stopp för den här industrins framfart.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om the pirate bay, pirate bay, piratebay, censur, yttrandefrihet, maffian, mafiaa, upphovsrätt, fildelning, piratpartiet

Kortfattat: det fantastiska med Internet är att all kommunikation är dubbelriktad. De gamla industrierna kämpar med näbbar, klor, advokater och korruption för att dela upp deltagarna med en hård linje i passiva mottagare och godkända sändare. Precis som på den “gamla goda tiden“. Konsumenterna ska då vara passiva mottagare, som ska öppna plånboken, och de godkända sändarna ska få konkurrera om deras plånböcker.

Det här går naturligtvis rakt emot allt vad Internet innebär som koncept. Det är därför man ska vara på sin vakt varenda gång Stim, skivindustrin eller någon rapport pratar om hur “konsumenter ska kunna ta del av” musik och film. Bang, där är gränsdragningen igen. Passiva lyssnare som ska öppna sin plånbok. Inte de krävande deltagare som har växt fram och besvärar cheferna i e-mail som deras sekreterare skriver ut åt dem.

Tidigare i veckan fick vi reda på att skivindustrin, med Ifpi i spetsen, planerar att försöka censurera bort The Pirate Bay från svenska Internet, på samma sätt som man gjort i Danmark. Det är en försmak av vad de är ute efter. Pirate Bay ska strykas från listan över godkända sändare. Direkt är uppdelningen där igen och spökar — skivindustrin vill ta sig rätten att bestämma vilka som får kommunicera med konsumenterna, deras konsumenter, och alla andra ska förhindras att kommunicera.

Medborgare får inte kommunicera om det inte sker på skivindustrins villkor. Om de kunde skulle de stänga av telefonnätet också (det kan också användas för att spela musik — och faktum är att det gjorde det en gång i tiden). De har t.ex. stämt Eircom, Irlands största Internetoperatör, för rätten att installera maskiner i Eircoms nätverk som inspekterar och filtrerar allt som skivindustrin inte godkänner.

Det är dags för oss alla att sätta ner foten direkt och be skivindustrin att dra åt helvete. Det ligger inte på deras bord att bestämma vilka av medborgarna som får prata med varandra om vad.

Även om de utbyter information om var musik finns att hämta.

Det spelar ingen roll att de spärrar som sätts idag på DNS-nivå är enkla att gå runt. När idén väl är etablerad om att skivindustrin har laglig rätt att bestämma vad vanligt folk har rätt att prata om, så kommer straffen att bli hårdare, och spärrarna att bli effektivare. Precis som har hänt med fildelning. Som håller på att hända med fildelning. Då är vi på väg rakt in i en värld där vissa får prata, och andra bara får lyssna (och betala).

Det är helt enkelt dags för skivindustrin att dö. Den har blivit ett hot mot det demokratiska samhället.

[purpleline]

Pingat på Intressant. Andra bloggar om skivindustrin, fildelning, upphovsrätt, internet, yttrandefrihet, piratpartiet