Jag läser Erik Laakso, Anna Troberg, Livbåten och Emma om att Laakso föreslår kamrat +2,5% till Piratpartiet från de andra riksdagspartierna. Det värmer mig eftersom vi har haft ett enormt grupparbete i bloggosfären hela tiden kring integritets- och medborgarrättsfrågorna, över alla partigränser och färger. Det är först nu de… senaste månaderna…? som något annat verkar ha blivit viktigare:

Laget man spelar för.

Då verkar det som om alla principer och ideal plötsligt upphör att vara väsentliga för många. Det tycker jag är väldigt, väldigt tråkigt att se så många människor ge upp sina principer för att vinna matchen, även om det innebär fyra år till av repression (av någon färg).

Anna har skällt, Emma har skällt och nu skäller jag också.

Därför är det så härligt att se ljusglimtar som Erik Laakso som konstaterar att medborgarrättspolitiken fortfarande behövs, och i stället för att sätta sig att kämpa om Makten För Rörelsen, så håller man sig sann till de ideal man har slagits för på barrikaderna i fyra år och gör något så nobelt som att försöka lösa problemet.

Jag instämmer med Emma: Laakso är ett exempel för oss alla här, även (kanske särskilt!) för oss lila. Han byter inte politik för sitt partis skull, utan försöker få igenom politiken han tror på, inom eller utom partiet, men med hjälp av de resurser som finns till hands.

Så var är alla ni andra som kämpade på barrikaderna tillsammans med oss för värden vi alla tror på?

Pingat på Intressant. Andra bloggar om kamrat +2, 5%, internet, medborgarrätt, piratpartiet

Imorse postade jag ett handskrivet brev för första gången på länge. Det gör jag inte alls ofta, men den här gången var det ett sätt för mig att betona att det inte var något jag gjorde lättvindigt, utan verkligen hade lagt ner tid på att tala om vad jag ville.

Dessutom skrev jag det på linnepressat papper och i ett lika fint kuvert för att det skulle sticka ut från de vanliga rutinfakturorna.

Min erfarenhet är att alla yrkesmän försöker göra så gott de kan, men kommer inte alltid hela vägen fram. Ofta är de inte medvetna om hur saker uppfattas, och särskilt inte om de bara följt gamla mönster. Den viktigaste delen av min erfarenhet är, att om man förklarar hur något uppfattas utifrån deras eget perspektiv och förklarar varför de har mer igen på att välja något annat, så ändrar sig många.

När det gäller Hovrätten (och för den delen hela rättsväsendet) så värderar de sitt oberoende extremt högt. De skulle aldrig handlägga något annorlunda bara för att någon bad dem om det — och särskilt inte för att en politiker bad dem om det. Men i det här fallet har de befintliga handläggningsrutinerna lett till att Hovrätten redan uppfattas som politiserad. Det är det jag försöker argumentera för: jag ber dem att flytta förhandlingarna för att säkra sitt eget anseende som oberoende.

Nu vet jag naturligtvis inte alls hur det här brevet kommer att tas emot av Svea Hovrätt. Det kan bli både papperskorg, Stalingapskratt med pålagda ekoeffekter eller intresserade hummanden. Men jag vet att det inte skadar om de får några fler respektfulla brev som förklarar varför det ligger i Hovrättens intresse att inte uppfattas som politisk på det sätt som nu sker. Så det vore kul om fler än mig kopierade initiativet?

Jag var precis på ett seminarium om penningtvätt, där man bl.a. förfasades över en liten butik som uppenbart sysslade med penningtvätt (en liten butik som sålde mobila kontantkort med en årsomsättning på 200 miljoner). Själv förstod jag inte problemet eftersom penningtvätt nu råkar vara helt lagligt i Sverige och det som de sysslade med, följaktligen och per definition, inte är olagligt. De inblandade var alltså inte kriminella och det finns ingen indikation på att de skulle fortsätta med verksamheten i den händelse att den skulle kriminaliseras.

En entreprenör är en entreprenör är en entreprenör. Värdedifferentialer finns överallt. De länder som har lagar mot penningtvätt har generellt omvänd bevisbörda och då har jag hellre kvar den svarta marknad som utgör futtiga 3% av ekonomin i Sverige, enligt siffror som presenterades på seminariet (men naturligtvis i absoluta tal, så att de lät enorma). Omvänd bevisbörda hör inte hemma i en rättsstat.

Det som bekymrade mig mest var ett antal uttalanden från chefen för Finanspolisen, Thomas Palmberg. Följande uttalande fick jag ordagrant:

“Om åklagaren inte lyckas få till en fällande dom, så får brottslingen behålla sina tillgångar.”

Låt mig översätta det från polisnyspråk:

“Om en medborgare frikänns och därför befinns oskyldig till brott, så är det ett problem att vi inte får ta pengar från människan som vi anser är kriminell ändå. Vi anser att vår bedömning av vem som är kriminell och inte står över domstolarna.”

Att använda ordet brottsling om en människa som precis frikänts är inte ett språk som får komma från en polis, än mindre en polischef.

Palmberg var också bekymrad över att de inte fick beslagta pengar från människor på gatan — bara sådär — och kräva att människan på gatan skulle förklara var pengarna kom ifrån. “Vi vill kunna gå in och störa den grova organiserade brottsligheten, genom att t.ex. beslagta tillgångar. Problemet är att vi inte kan göra det när det inte finns en konkret brottsmisstanke.” (Inte ett ordagrant citat.) Det där är en människosyn som inte ska få förekomma i poliskåren. Polisen ska inte få beslagta ett dugg om det inte behövs för en utredning efter en konkret brottsmisstanke, och de ska absolut inte få beslagta tillgångar som straff från någon som inte är dömd i en domstol.

(Som tur är har vi inte omvänd bevisbörda i det här landet. Utom för skattebrott. Och där är det är en rättsprincipiell styggelse som vi ska ändra på: ingen ska någonsin behöva bevisa sin oskuld.)

Pingat på Intressant. Andra bloggar om polis, poliser, finanspolisen, rättssäkerhet, piratpartiet, thomas palmberg, palmberg

Anna Troberg och jag (mest Anna) har just nu inne en debattartikel i Svenskan, som förmodligen kommer i print imorgon tisdag. Vi sätter fingret på en av kärnorna i Piratpartiets budskap — samma lagar måste gälla på och utanför nätet, och båda sidor är aspekter av samma verklighet.

Jag ser till min glädje att den genererar många kommentarer.

Det som inte fick hända i Sverige har hänt även här. Under påtryckningar har en internetleverantör stängt av access till en specifik politisk website. I det här fallet, The Pirate Bay.

Jag tror inte att någon bestrider att TPB är en politisk aktör av första rang. Inte minst för att den drar till sig så mycket politisk uppmärksamhet (det räcker egentligen med det), men också för att sajten har drivit många politiska frågor och var instrumental under bl.a. FRA-debatten.

Nu väljer alltså Black Internet att klippa bort just den websajten från sin internettjänst. Det är inte BI som är onda här, utan hovrätten med broccoli i strumporna som har kommit med en interimistisk och världsfrånvänd dom, men det får ändå ett antal omedelbara effekter:

1. Det som Black Internet säljer just nu är inte, och borde inte heller få kallas, för Internet. Det är “Black Internets egna nättjänst”. Men det är inte begränsat till BI. Ingen som begränsar åtkomst till någon IP-adress eller portar borde få kalla sin tjänst för Internet.
2. Det öppnar för framtida censur av ohyggliga slag. Plötsligt har upphovsrättsindustrins våta dröm — en “lista över godkända sändare” — blivit verklighet. Om det finns en sådan lista, så kan man strykas från den, ända tills det bara finns Disney Channel kvar. Konceptet med en sådan lista med personer som kan yttra sig utan förhandsgranskning måste omedelbart tas bort. Alla har yttrandefrihet och den är inte förhandlingsbar och kan inte avskaffas av en domstol.
3. Det är ett konkurrensmedel för de stora skivbolagen att ta bort artister som vägrar finna sig i deras… beskyddarverksamhetsliknande affärsmetoder. “Om du inte signar upp genom oss och ger oss 95% av dina inkomster ska vi förstöra alla distributionskanaler du försöker använda.”
4. Black Internet har dessutom läst domen felaktigt (anser jag). Den berör bara klustret 1) TPBs sökmotor OCH 2) TPBs torrenthost OCH 3) TPBs tracker, i kombination. Den tredje komponenten finns inte längre, så Black Internet drar på sig all denna badwill helt i onödan, i en tolkning. Domen är å andra sidan såpass luddig att den är öppen för precis hur många tolkningar som helst.
5. En oförutsedd sak av Black Internet: I och med detta drag så avsäger de sig sin budbärarimmunitet. Enligt E-handelslagen gör de nu ingrepp i kommunikationen och är därför inte längre en neutral transportör. I och med det är de nu juridiskt ansvariga för allt som sker över huvud taget över deras linor. Det, om något, torde vara ett argument för att omedelbart sluta censurera.
6. Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter förbjuder uttryckligen stater och deras rättsväsende att lägga sig i kommunikation på det här sättet. Domarna har lite att förklara för nästa riksdag.

Så vad gör vi nu? Förslag är välkomna.

Jag tror att Oscar Swartz var inne på rätt spår redan den 2 september 2005: operatörerna måste gå ihop och försvara sin industri som sådan. Alla operatörer behöver gå ihop i en gemensam legal defense fund mot upphovsrättsindustrin där principen “en för alla, alla för en” gäller. Upphovsrättsindustrins taktik just nu går ut på att kraftsamla mot mindre aktörer för att plocka dem en och en till dess att det finns tillräckligt många prejudikat.

Black Internet behöver en och en halv miljon för att ta det till Högsta Domstolen. Om nu det hjälper. Rättsväsendet fungerar inte i upphovsrättsmål — det enda som hjälper är att ändra lagarna, och om nödvändigt, byta ut de domare som suttit för mycket i knät på industrin.

Fler: Anna Troberg, Maloki, Befria Internet, Satmaran, Hax, Joshen

Pingat på Intressant. Andra bloggar om The Pirate Bay, piratebay, yttrandefrihet, piratpartiet, val 2010

Vår justitieminister Beatrice Ask har ju tagit för vana att komma med de mest häpnadsväckande uttalanden som monterar ner grundläggande rättsprinciper. För att vi ska kunna ha lite trevligare mellan alla de här uttalandena, så har jag satt ihop – ta-daah- ASKBINGO.

Varje ruta innehåller en grundläggande rättsstatsprincip. Varje gång Ask gör ett uttalande som tar bort en av rättsstatens grunder, så stryker man över den rutan med rött. Den som först har en vågrät eller lodrät rad ropar “BINGO!” och får, förmodligen, gå direkt i fängelse utan att passera Gå.

Här är spelbrickan med grundläggande rättsprinciper:

En fin bricka full med extremt viktiga principer som inte får äventyras eller sliras med på något enda sätt. Men jag har spelat Askbingo lite grann i hemlighet det senaste halvåret. Så här ser min bricka ut nu:

Jag har nästan bingo!

(Den som är ambitiös kan göra ett script som automatgenererar spelbrickor.)

Den enda trösten, om det är någon, är att Thomas Bodström är ÄNNU värre. Hur det nu är möjligt.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Beatrice Ask, medborgarrätt, rättsstat, rättsprinciper, piratpartiet

Johan Linander (C) och Lena Ek (C) skriver en debattartikel i Aftonbladet om att datalagringsdirektivet måste stoppas, och refererar till det (bra!) samarbete som varit mellan Ek (C) och Engström (PP) i Europaparlamentet.

Men frågan infinner sig — om Linander menar allvar med att stoppa Datalagringsdirektivet, varför har han inte skrivit på väljarkontraktet där han förbinder sig att rösta nej om frågan kommer upp i riksdagen? Jag noterar också att Linander står högst upp på Centerns valsedlar i Skåne Syd, där de tog ett mandat i valet 2006 (även om valkretsen var markant svagare än riksgenomsnittet, och även om de senaste opinionsmätningarna placerar C under spärren i hela riket, så tror jag ändå att Linander planerar för en fortsatt riksdagsplats — även om det just nu ser extremt tveksamt ut att C får 4%+ i Skåne Syd).

Av Piratpartiets 73 riksdagskandidater har 71 skrivit på och skickat in kontraktet. Vi menar allvar med att vi kommer att rösta nej till Datalagringsdirektivet om det kommer upp som lagförslag. Vi kommer inte att stödja en majoritet som har en införsel av direktivet som en del av sin plattform.

Upp till bevis, Linander och Centerpartiet. Det är visserligen bra att ni upplyser allmänheten, men det räcker inte.

At some point, talking the talk is not enough — you gotta walk the walk.

Tänker ni skriva på kontraktet om att inte rösta för direktivet, eller tänker ni bara skriva debattartiklar? Det gäller förstås inte bara Linander, utan även alla andra Centerkandidater.

UPPDATERING: Jag fick just reda på att Centern, på sin partistämma, beslutat följande:

Därför har vi exempelvis krävt att datalagringsdirektivet införs (med kortast möjliga lagringstid). … Centerpartiet ska verka för att dessa integritetsintrång inte blir mer omfattande än de minimikrav som EU-direktiv ställer.

Centerns högsta beslutande organ har alltså beslutat att datalagringsdirektivet ska införas. Om än med lite variationer. Inom vad husse dikterar. Så trovärdigt var alltså det utspelet… eller tänker Linander skriva på? Civilkurage behövs nu, mer än någonsin, och kanske särskilt inom de egna leden.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om datalagringsdirektivet, wd29, centerpartiet, linander, johan linander

Idag för två år sedan svek den svenska riksdagen folket, högg dem i ryggen och införde massavlyssning av allas kommunikation.

Idag för två år sedan använde partiledningar något som bara kan beskrivas som systematisk psykisk nedbrytning för att få folkvalda riksdagsledamöter att rösta för att kränka sina egna medborgare.

Allt detta för att blidka en myndighet som gjort sig känd för att strunta i allt vad lagar och regleringar heter i vilket fall.

Vi ska aldrig glömma.

Riv upp, gör om, gör rätt.

FRA har förbrukat allt förtroende och ska läggas ner, och de ansvariga avskedas från offentlig tjänst. Ingen som sätter tilltron till demokratin i sådan fara ska finnas kvar med skattebetald lön.

Det är också något som är fullt genomförbart. Men bara genom att byta ut dagens riksdagspolitiker.

Det är något av en ödets ironi att EU-parlamentet drivs och luras att anta en skrivning om att registrera alla nätsökningar på årsdagen av FRA-debatten.

Fler: Futuriteter, Emma, Kjell Brel, Sargoth, Isberg, PP Press, Dönsberg, Fribytare, Juristen, Etu, Hax, Jardenberg, Anna Troberg, Livbåten

Via @Wohlert och @Minimaliteter nås jag av nyheten att Skriftlig Förklaring #29 precis har gått igenom i Europaparlamentet. Genom en enormt påkostad och organiserad kampanj har alltså någon genom att dölja sina egentliga avsikter och spela på kortet “barnporr” få igenom att alla våra sökningar på nätet ska registreras för att användas mot oss.

Jag är alldeles för upprörd för att skriva något nyanserat just nu. Vi ska fan inte behöva tänka på vad vi skriver för att det kan användas mot oss — men det är precis vad parlamentarikerna precis har skrivit på. Är det det här vi betalar dem för?

Christian Engström (PP) har varit en av dem som inte skrivit på, och har dessutom uppmanat andra att låta bli, och förklarat vad det är som egentligen står i Skriftlig Förklaring 29. Det verkar som om den påkostade kampanjen var effektivare.

Nu måste Sverige ta krafttag mot datalagringsdirektivet och deklarera öppet att vi inte har för avsikt att införa det.

Fler: Anna Troberg, Livbåten, Piratpartiets pressmeddelande.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om dld, smile29, piratpartiet, medborgarrätt, informationspolitik, infopolitik

Varför ska man vara anonym?

Det pågår ett intensivt granatregn mot rätten att vara anonym i vårt samhälle, i stark kontrast till 70-talets förståelse.

På den tiden kunde folk ringa ställen som Tullen och Narkotikatipset med den starka uppmaningen “du kan vara anonym”. Även om man får lite angiverisamhällevibbar av det, så förstod de ändå en grundläggande sak kring anonymitet. Jag återkommer till det.

Numera hörs röster överallt om att man inte ska kunna göra något enda dugg utan att vara beredd att stå till svars för det. Och det låter väl nobelt i sig. Men då missar man det mest grundläggande:

Att stå till svars innebär nästan per definition att utsättas för repressalier. Det kan vara från kollegor, från vänner, från chefen, från familjen, eller från samhället. Och varför skulle man kunna kräva av någon att de ska acceptera det som villkor för att få yttra sig? Att agera politiskt? Eller ens agera otvivelaktigt samhällsnyttigt?

Yttrande- och åsiktsfrihet förutsätter anonymitet, annars har man ingen reell frihet att yttra sina åsikter. Det är statens skyldighet att upprätthålla den friheten, inte bara i teorin och i lagrum, utan även i praktiken.

40 års folkbildning kring rätten att vara anonym föll pladask häromdagen när SOS Alarm lämnade ut vilket telefonnummer som hade ringt in ett mordtips. Det var ett exempel på en person som hade agerat otvivelaktigt samhällsnyttigt och som aldrig hade gjort det om han/hon trott att det funnits den minsta risk att han/hon skulle få stå till svars för det. Förmodligen med sitt liv.

Polisbefälet som krävde in de uppgifterna säkerställde att SOS Alarm aldrig någonsin igen kommer att få in ett mordtips. “Jävla klantskalle”, tänker jag högt för mig själv. Befälet fattar inte hur mycket han/hon förstörde. Det är ett tydligt exempel på när anonymiteten väger tyngre än brottsuppklarande. Inte heller kommer de att få in tips om kidnappningar, grov misshandel, människohandel eller någon annan grov brottslighet. Någonsin. Igen.

I det där läget skulle jag vilja att polisbefälet fick stå till svars för sina handlingar och avskedas från kåren. Men naturligtvis kommer befälet att förbli anonymt, och riskerar därför inga repressalier, till skillnad från den vars anonymitet bröts. Illustrerar inte det problematiken strålande och hur det har blivit skillnad på folk och folk?

Emma formulerar det bra:

Den nuvarande samhällstrenden föser oss sakta men säkert mot att bli en nation av lögnare, där det blir bäst att hålla käften och där korruption och nepotism då får härja fritt.

Viktualiebrodern sätter huvudet på spiken när han konstaterar att existensen av telefonkiosker plötsligt har blivit en politisk fråga, eftersom det är den enda platsen idag där man med säkerhet kan ringa anonymt. Så långt och så illa har det gått, jämfört med 70-talets förståelse.

På 70-talet förstod man också det här när man skrev lagarna. Källskyddet, till exempel, som ska garantera att en person alltid kan skvallra om missförhållanden till massmedia. Sverige har ett exceptionellt starkt källskydd: till att börja med är det inte bara en rättighet, utan en skyldighet för reportern att hemlighålla källan. Det är dessutom så, att en offentliganställd inte ens får försöka ta reda på vem som har läckt något till pressen, det så kallade efterforskningsförbudet. Så starkt är anonymitetsskyddet från lagar som skrevs före den här trenden. Chefer har dömts för att ha frågat avkopplat i fikarummet om någon vet vem som kontaktade media.

Numera har FRA-lagen i praktiken eliminerat källskyddet. Ett par enstaka klantskallar håller på att riva ner hela det förtroende som tagit årtionden att bygga upp. Tillsammans med det samhällsfarliga påståendet att man ska våga stå till svars för sina åsikter och handlingar. Här är det självklara som dessa människor inte förstår: många handlingar är så samhällsnyttiga att ingen ska behöva stå till svars för dem.

Att yttra politiska åsikter borde vara ett exempel. Att tipsa om ett kommande mord borde vara ett annat uppenbart exempel. Tydligen var det inte det. Längre. Vi har lång väg tillbaka för att bygga respekt för grundläggande medborgarrätter. Som Joshen konstaterar tillsammans med Vidde; grodorna är redan kokta och det är lika lång väg tillbaka. Minst.

Piratpartiet har mycket arbete framför sig.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om anonymitet, piratpartiet, medborgarrätt, grodor, sos alarm

Asks senaste utspel är att polis och åklagare ska kunna utfärda fängelsestraff, utan att passera domstol. “Om alla inblandade är överens om det.”

Det här är ett Judge-Dredd-scenario på riktigt, där man klipper bort hela den dömande makten. Det kommer att ta högst en vecka innan någon polis eller åklagare kommer på att man kan få en människa att bli “överens” om ett fängelsestraff på en månad genom en diskret viskning att “visst har du rätten att gå till domstol, men då kommer vi att kräva sex månaders fängelse i stället för en månad, och du vet att rätten nästan alltid håller med oss”. Sedan tar det en vecka till innan någon kommer på att det här är ett utmärkt sätt att boosta sin polisinterna statistik över antalet fällda. Människor som “frivilligt” gått med på erkännande och därigenom förnekats rätten till en rättvis rättegång, som sedan slentrianmässigt sätts i fängelse.

För det är det det handlar om. Att göra om rättssäkerhet till slentrian.

Det hela motiveras med “brottsbekämpningens effektivitet”. Jag har tidigare argumenterat för varför en övereffektiv brottsbekämpning är raka motsatsen till ett demokratiskt samhälle. Opassande är med rätta mer rykande än vanligt. Hax har fler exempel på vad ett Ask Dredd-samhälle leder till. Livbåten pratar om hur det innebär en nedmontering av oskuldspresumtionen (och det är viktigt: en person som erkänner ett brott i Sverige anses inte skyldig bara för det). Anna påminner om att Ask Dredd haft det svårt med rättssäkerhet många gånger förut. Yamiko och Vidde kommenterar också. Piratpartiet skickar pressmeddelande.

Asks kollegor ligger inte på latsidan heller för att urholka rättssäkerhet. Folkhälsominister Maria Larsson ser till att regeringen lägger fram ett förslag för att polisen ska kunna beslagta “ännu inte förbjudna droger”.

“Ännu inte förbjudna droger”. Smaka på det. Man riktigt hör hur det är omskrivet för att i praktiken redan betraktas som olagligt — bara genom ordet “droger”, och sedan med förstärkningstillägget “ännu inte förbjudna”. När det i själva verket handlar om… lagliga handelsvaror som till exempel tvål, mjölk och kanel. Åtminstone har handelsvarorna samma juridiska status. Att de “ändå kommer att förbjudas snart” är inte relevant. Vi har inte, och ska inte ha, retroaktiv lagstiftning. Allt som inte är förbjudet är tillåtet. Någon annan ordning är inte acceptabel.

Som en kommentar hos Hax säger, det här är motsvarigheten till att dela in befolkningen i “arresterade” och “ännu inte arresterade”, och föreslå att polisen ska kunna få gripa “ännu icke arresterade” för att spara in lite tid i rättsapparaten: de kommer ju ändå att göra något olagligt så småningom.

I Judge Dredd sades det att 99% av befolkningen antingen utfört ett brott eller kommer att begå ett brott under sin livstid, och att poliserna-åklagarna-domarna på gatan alltid skulle ha i åtanke att 99 av 100 medborgare därför var antingen kriminella eller blivande kriminella.

Och så var cirkeln sluten.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Beatrice Ask, Tant Gredelin, Ask Dredd, rättssäkerhet, piratpartiet, oskuldspresumtion, alliansen, haveri

The FTD case in Netherlands keeps getting uglier.

The original case was weird enough – that a judge would pass verdict against a mere forum, saying that discussing file names is legally the same thing as publishing the files behind the names and therefore committing copyright infringement. The forum FTD was therefore ordered shut down by judge Chris Hensen in what was the weirdest precedent yet in the case series of Copyright Dinosaurs vs. Reality.

Now, however, news have surfaced that show that the judge was corrupt and the case all but predecided. It turns out that the lawyer for the copyright lobby, Dirk Visser (who has previously represented the infamous BREIN against Mininova), is actively running an anti-piracy business together with the judge. The following brochure for an expensive course, taking place just one week after the FTD case, was published by the Embedded Citizen today:

So not only were the judge and the Lobby’s lawyer personally acquainted, they actually work together and are financially dependent on strong copyright in a common business. If there ever was corruption in a court case… I can’t think of anything making it worse short of the Lobby lawyer actually paying the judge during the trial (instead of one week later).

This is probably the worst case of court case corruption I have ever seen, but it is still not surprising. There is no low the copyright lobby won’t sink to, and Dutch BREIN are among the worst of them all, together with Danish APG.

This is such an outrageous fucking scandal I don’t know where to start. But do copy and spread the word, in particular internationally. This is sure to help the Dutch Piratenpartij (which has elections in two days) pitch their case, and they are a hair’s breadth from securing a seat in Parliament.

Igår dömde Svea Hovrätt tre var för sig obegripliga saker. Särskilt en är direkt samhällsfarlig.

Den första domen är att Black Internet förbjuds tillhandahålla bandbredd till en kombination av:

• Hemsidan på http://thepiratebay.org, och
• Torrentfilservern på http://torrent.thepiratebay.org, och
• Trackern på http://tracker.thepiratebay.org.

Det här är en korkad dom, det är en inkompetent dom, men det är en ofarlig dom. Torrent.thepiratebay.org existerar inte längre (den resolvar inte) och i och med det går det inte att bryta mot beslutet. Samma sak med trackern.

TiAMO och Anakata förbjuds också vid vite att vara inblandade i driften av denna kombination av tjänster som inte existerar. (Domstolen ansåg det vara onödigt att samla information om hur TPB faktiskt är uppbyggt.)

Men även om domen är ofarlig, så är trenden väldigt farlig. Domstolarna tycker det är okej att underminera budbärarimmuniteten, trots att den såtr i klartext i Lagen om Elektronisk Kommunikation E-handelslagen,  bara för att någons affärsintresse — nej, kontrollintresse — säger sig vara hotat.

“Budbäraren ansvarar aldrig för innehållet” innebär faktiskt exakt det. Och om man inte förstår det, så kommer man att komma fram till fel slutsatser. Det gör svenska domstolar gång på gång.

Det leder mig till den tredje domen, som faktiskt är farlig. Den säger att Portlane inte får ge bandbredd till openbittorrent.com (förrän målet är avgjort i tingsrätten). Här visar domstolen hur samhällsfarlig en inkompetent domstol kan vara: en tracker är helt omedveten om vad den förmedlar, om möjligt ännu mer omedveten än Posten. Det är ren infrastruktur. Domstolen förbjöd just en bit infrastruktur för att någon hävdar att den avänds till olagliga saker.

Det kan hända att både vägnätet, posten och telenätet ibland används för att begå brott. Eller rättare sagt, jag är övertygad om att de gör det. Men ingen domstol skulle komma på tanken att förbjuda delar av tele- eller vägnätet för det, eftersom de förstår det konceptet. Det är uppenbart att svenska domstolar har morötter i öronen och broccoli i strumporna när det gäller informationssäkerhet och nätfrågor.

Det underminerar tilltron till hela rättsstaten. Alla lär sig att domstolen bara dömer efter vem som har pengar. Det är vad som sker just nu.

Så vad ska vi göra åt våra inkompetenta domstolar?

Fler: Ravenna, Futuriteter, Peter Karlberg, Magnihasa, Juristens funderingar.

UPPDATERAT: Korrigerat “Lagen om Elektronisk Kommunikation” till “E-handelslagen” efter ett påpekande av Dosch i kommentarerna.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om inkompetens, rättsväsendet, domstolar, piratebay, tpb, the pirate bay, informationspolitik, black internet, portlane

I ljuset av Säpos förra generaldirektör Bergenstrand som systematiskt låtit Säpo strunta i allt vad lagar heter, så slår mig en röd tråd genom allt jag reagerat hårt på hittills.

När jag började med politik så trodde jag på fullt allvar att Sverige inte hade någon korruption — för de som annars skulle varit korrupta sade ju att det inte fanns någon. Men gradvis har jag blivit varse att Sverige är ett av de mer korrupta länderna jag sett. Såpass att till och med tjänstemän i nyblivna demokratier i Afrika reagerar. Ja, jag har konkreta exempel på just det (i samband med utlandsbistånd).

När korruption mäts, så hamnar Sverige ofta fläckfritt. Problemet där är att man letar efter fel sak i sådana mätningar, och därför ger vi inte utslag. Grejen är att vi inte har korruption i betydelsen mutor och bestickning. Pengar byter vanligtvis inte händer i Sverige när man bryter mot regler. Vi har något mycket svårare att komma åt: vänskapskorruption. Hela det svenska systemet är byggt utan immunitet mot sådan korruption, och därför finns den idag överallt. Fullständigt endemiskt.

Det är bara att titta på hur var och en gör när vi ska gå förbi köer eller få extratjänster av någon tjänsteman på någon kommunal förvaltning: “Jamen, jag känner någon som känner någon.” Alla vet att det fungerar så. Och så går man före i kön, och så bryts reglerna.

Och eftersom det inte finns någon korruption i Sverige, åtminstone enligt den officiella storyn, så finns det heller inga åtgärder mot den. Ungefär som det inte finns någon HIV-smitta i Kina, enligt den officiella storyn, och därför finns det ingen anledning att skaffa mediciner.

Det här är allvarligt. Och det blir extra allvarligt när vi ser att även skyddet för vår demokrati är infiltrerat av den här endemiska korruptionen. Den går som en röd tråd genom rättsväsende, genom polis, genom förvaltning, genom varenda skrå som annars ska upprätthålla neutralitet och opartiskhet.

Hur ska den person som blir dömd i domstol kunna veta att det han/hon egentligen bröt mot var att inte ha lärt känna rätt personer i tonåren?

Vi återvänder till Bergenstrand, som var Säpochef under den tid då dessa grundlagsbrott skedde. Vem kontrollerar vem?, är frågan här. Quis custodiet ipsos custodes? Vem vaktar väktarna? Och — nyckelfrågan — hur personligen bekanta är de med varandra? Den frågan ställs inte i dagens Sverige. Aldrig. Den som övervakar Säpo är åklagarmyndigheten.

Tidigt 2006 skrev Säpochefen, rikspolischefen och riksåklagaren en debattartikel tillsammans där de propagerar för mer övervakning, bland annat för trafikdatalagring. De förefaller vara helt samstämmiga. Om man tittar på Klas Bergenstrands CV, så konstaterar man att han först var rikspolischef, sedan riksåklagare, och därefter Säpochef. Han har alltså varit chef för i stort sett allihop som ska kontrollera att han gör sitt jobb.

Är det någon som tror att detta leder till något annat än en total korruption? När ankdammen hålls så liten att samtliga personer som ska kontrollera varandra i tjänstemannarollen är personligen bekanta på nivån att de varit nära arbetskamrater och ofta nära vänner?

(Den nuvarande Säpochefen kan och ska inte lastas för korruptionen under Bergenstrand. Nuvarande Säpochefen Anders Danielsson är, enligt uppgifter jag litar på, en av de bästa chefer som myndigheten har haft. Det faktum att Bodström vill byta ut honom talar t.ex. mycket starkt till hans förmån.)

Säpo under Bergenstrand har haft problem med det där med mänskliga rättigheter tidigare. En av de mest uppseendeväckande händelserna, som också visar på problemet med den svenska korruptionen, var när ett par personer påtalade grundlagsbrott mot deras mänskliga rättigheter. Det seglade rakt igenom det svenska rättsväsendet där alla höll varandra om ryggen och sade “va? vem? VI? nääää?”. Men det överklagades till Europadomstolen.

Väl ute i Europa, så fanns det inga vänskapsband längre, och ingen vänskapskorruption. Hammaren föll mot svenska staten som ett lass tegelstenar, och Europadomstolen fällde svenska staten på samtliga fyra punkter med röstsiffrorna 7-0.

Det visar hur stark vänskapskorruptionen är, vad den gör med rättsväsendets bedömningsförmåga, och hur snabbt den upphör när man kommer utanför den lilla klicken där alla känner alla.

Den svenska korruptionen återkommer överallt. Låt oss titta på FRA. FRA-lagen skrevs i mångt och mycket av personal på Försvarsdepartementet. Departementets rättschef, som var tungt inblandad i dess författning, hette då Ingvar Åkesson. Idag är Åkesson chef för — gissa vad — FRA.

Samma sak med FRAs så kallade granskningsorgan, SiUN, det som tidigare var Försvarets Underrättelsenämnd. Hela systemet är upplagt för att alla ska bli goda vänner med varandra och kunna arbeta ostört.

Samma sak med Pirate-Bay-domen. Utomlands slog det ner som en bomb att domaren Tomas Norström är med i samma intresseförening som ena sidan i målet, och personligen hade arbetat tillsammans med dem, och ordet “korruption” förekom överallt. Här i Sverige sade man i stället “Va? Vi? Nääää?”. Norström, på frågan om hans korruption, sade rakt ut “nää, jag har gjort bedömningen att jag inte är jävig.” Det finns inga skyddsmekanismer mot vänskapskorruption i den svenska författningen eller tillämpningen av den. Därför finns den överallt.

De fyra i Pirate-Bay-rättegången i tingsrätten dömdes på grund av att tingsrätten var korrupt. Inside out. På grund av vilka som kände vilka.

Samma sak nu igen med Säpo. Det här avslöjades först när den nye chefen tillträdde som inte längre hade vänskapsband. Det går rykten om att Bodström vill ersätta nuvarande Säpochefen med Dan Eliasson — ni vet, personen som åkte till USA strax innan tillslaget mot Pirate Bay, där det “inte förekom några påtryckningar utan var ett erfarenhetsutbyte“, där Bodström undkom på håret från grundlagsanklagelser om ministerstyre. Det sägs dessutom att Eliasson är arkitekten bakom mycket av Bodströms repression. Om han kommer till en position där han får fria händer utan insyn, så kan man riktigt höra tickandet i bakgrunden. Det säger också något om hur vänskapskorruptionen fungerar.

Det här går igen överallt. Precis överallt.

Det här måste vi lösa, och vi måste lösa det politiskt.

Som sagt, när jag började med politik så trodde jag på fullt allvar att Sverige inte hade någon korruption — för de som annars skulle varit korrupta sade ju att det inte fanns någon.

Fler som skriver om Säpo och korruptionen: Satmaran, Vidde (även med SVTs inslag), Sultans Blogg, Hax, Cui Bono, ProjO, Yamiko, Drottningsylt, Mikael Nilsson, Emma.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Säpo, piratpartiet, korruption, vänskapskorruption

Rapportredaktionen  sände mig ett dokument som visar att Säkerhetspolisen, Säpo, systematiskt har struntat i praktiskt taget alla lagar om personlig integritet. Det är så graverande att jag inte vet var jag ska börja.

Rapport sänder inslaget — som har med mycket mer än det här dokumentet — ikväll klockan 1930.

Det är så mycket i det här så jag vet inte var jag ska börja någonstans. Men vi kan väl försöka börja med det faktum, att när någon som är misstänkt för brott avlyssnas, och utredningen läggs ner, så ska allt avlyssnat material förstöras. Det står i lagen och grundlagen och Europakonventionen.

Det har inte hänt.

Säpo har inte ens en funktion i sina system för att radera en tidigare avlyssning. Det är alltså ett solklart brott mot grundlagen (RF 2:23 artikel åtta) och andra lagrum.

1.5. För att bearbeta information från Pluto och Buster hade SÄPO ett databassystem, (nedan benämnt T), där bl a SMS, samtalsuppteckningar och översättningar av samtal lagrades. Information som har lagrats i T har inte förstörts. T saknade funktion för förstörelse av lagrad information.

Olaglig lagring av avlyssningar har skett minst sedan 2004, och troligtvis sedan 1999. Under den tiden har man glatt använt de olagligt sparade kränkningarna i, som det heter, “betydande omfattning”. Vitt och brett, alltså.

4.1.1. Den felaktiga hanteringen som avsett ett betydande antal förundersökningar har pågått under lång tid – troligen från att det digitala avlyssningssystemet Pluto infördes 1999 – men med säkerhet från i vart fall 2004.

Vidare konstateras (så som jag och flera andra har skrivit om tidigare) att åklagaren konstaterar rakt av att Säpo har varit för inkompetenta för att kunna åtalas för tjänstefel. Det är helt obegripligt. Skulle du eller jag försöka komma undan med inkompetensförsvaret — som närmar sig The Chewbacca Defense — så skulle vi vara tvungna att vara spritt språngande galna.

4.5.1 med flera: Hans brister i sin handläggning när han meddelande drifttillståndet kan med hänsyn till att han saknade erforderlig kompetens inte bedömas som straffbart tjänstefel.

Anledningen att de inte kan åtalas för tjänstefel, formellt sett, är att de som hanterar hemliga tvångsmedel inte har fått någon utbildning i vilka regler som gäller. Det är nästa hårresande sak. Säpo har konsekvent låtit bli att utbilda de som har hand om avlyssningen av dig och mig i vilka rättigheter vi har.

3.2.1. Under förundersökningen har det framkommit att anställda på de operativa enheterna saknade eller hade mycket bristfällig utbildning i hantering av hemliga tvångsmedel. SÄPO har haft årliga seminarier där de myndigheter som använder hemliga tvångsmedel har varit inbjudna. På dessa seminarier har frågan om sparat material diskuterats. Enligt uppgift har anställda från SÄPO inte deltagit i seminarierna.

Här vill jag citera Mikael Nilsson, som ser omedelbara paralleller till FRA:

F.d. överdirektören på FRA, Anders Wik sa 2008 i DN att “I övrigt måste vi kunna lita på att en statlig myndighet följer lagen. Och vi måste kunna lita på att de som övervakar gör sitt jobb. Kan vi inte det så spelar det väl ingen roll vilka lagarna är”.

Joshen fyller i:

Lita på oss, säger de. I helvete, säger jag.

Jag har sparat den bästa och mest pikanta detaljen till sist. Vilka enheter hos säkerhetspolisen är det som så här systematiskt pissar på författningen och grundlagen, och tycker att medborgerliga rättigheter är något som man helt kan ignorera i verksamheten? Vilka avdelningar på Säpo är det som beter sig så?

Jo — det är tre som så totalt monterar ner författningen. Det är Kontraterrorism, Kontraspionage, och — wait for it — Författningsskyddet.

Enheten för Författningsskydd hos Säkerhetspolisen är alltså en av landets värsta bovar med att systematiskt bryta mot författningen.

…liksom, var ska jag börja?

Se inslaget i Rapport ikväll klockan 1930. Där kommer mer detaljer.

Anledningen till att jag fick dokumentet från Rapportredaktionen från början är att jag är med i inslaget och kommenterar situationen (eftersom jag skrivit och reagerat starkt på det tidigare).

Det är uppenbart att det behövs någon som tar ansvar för den personliga integriteten. Det finns i dagsläget bara en aktör som gör det. Piratpartiet är berett att ta helhetsansvaret för den personliga integriteten och medborgarrätter i Sverige.

Fler som skriver: Anna Troberg, Mark Klamberg, Hax.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Säpo, lagbrott, inkompetens, FRA, författningsskydd, piratpartiet

Anders Jallai gjorde stor entré i Bloggsverige idag genom att bjuda in ett gäng nyckelbloggare ur FRA-debatten till en helt-off-the-record-diskussion med avstängda mobiler och bandspelare kring hans bok “Spionen på FRA”.

Jallai (som f.ö. bloggar själv här) berättade att romanen är visserligen skriven som fiktion, men att den från början var en faktabok om den svenska underrättelsetjänsten. För att kunna ge ut den var han tvungen att romanisera den och få den att se ut som en roman.

I övrigt satt Jallai i två timmar och försökte mest, för att citera Morpheus, försöka få oss att förstå hur djupt kaninhålet faktiskt är. Det medföljde dock inga röda piller för att ta kontrollen över situationen. Det måste vi göra själva.

Jallai bekräftade i stort sett samtliga av de pusselbitar vi hade lagt i bloggosfären och berättade bland annat;

– FRA avlyssnar allt. Precis allt. Med FRA-lagen försöker de rättfärdiga vad de gjort hela tiden.

Han gick också direkt in på piratpolitik (vilket även är nyckelpolitik för flera nyckelspelare i både röda och blå laget — men som tyvärr inte har sina lagkapteners öron) och sade att Internet kan ta två vägar. Antingen öppnar man upp det helt, och då får folket makten, eller så stänger man ner alltihop. Det finns väldigt starka krafter som försöker få det att gå åt det senare hållet, och det kommer att komma fler lagförslag, långt fler, som försöker stänga nätet.

Jallais perspektiv var verkligen ett av att information är makt och om hur mycket underrättelseväsenden — som har ett större informationsövertag än några andra i varje land — faktiskt styr och ställer.

Historien om FRA-lagens genomdrivande, och hur lång tid det tog att över huvud taget få någon att prata om frågan, gör sig obehagligt påmint.

Jallai var också mycket tydlig på den direkta frågan om man ska räkna med att de rödgröna håller vallöftet från Almedalen 2008 om att riva upp FRA-lagen:

– Nej, det kan man inte räkna med att de kommer att göra. Det fungerar inte så.

Jallai kommer att återkomma snart med fler intressanta faktabitar (och alltså inte bara reklam för boken, även om den är läsvärd i sig). Han poängterar btw särskilt att han är partipolitiskt obunden.

Rose-Marie på Kulturbloggen hann före mig att blogga om träffen. Resten gissar jag gick på rellen av Politik 2.0 som var alldeles i närheten och strax efter — jag gissar att det kommer mer blogginlägg om det också. Jag själv var dock tyvärr slutkörd och fick ta en av mina emergency shutdowns och gå hem och sova.

Fler som var med var bl.a. Amanda Brihed, Joshen, Farmor Gun, Anna Troberg (på bild ovan) och Michael Gajditza.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Anders Jallai, Spionen på FRA, FRA

Ibland undrar man om man lever i ett land eller ett skämt, som Arne Anka sade.

FRA. Säpo. Myndigheter som anförtros våra största och mest privata hemligheter. Myndigheter som i praktiken ges blanka checkar att skriva om lagarna så att de kan göra precis vad fan de vill.

Nu visar det sig att en åklagare lägger ner ett åtal mot Säpo för att de har registrerat för mycket, vilt och vårdslöst. Åtalet läggs ner för att — get this — de är för inkompetenta. Det är bara så obeskrivligt verklighetsfrämmande: en myndighet som samlar in precis allt om alla ställs till svars för vårdslöshet med det känsligaste vi har, men åtalet läggs ner för att de ändå var inkompetenta från början att hantera uppgifterna!?

Det är dessa tjänstemän som politikerna som försvarar FRAs massavlyssning hänvisar till när politikerna säger att “bara ett fåtal ytterligt kompetenta tjänstemän kommer att hantera den känsliga informationen”. De kunde inte ens åtalas för att de saknade grundkompetens. I den vanliga världen beror sådana åtalsnedläggningar på att man — i bästa fall — är spritt språngande galen och därför inte kan stå till svars för sina handlingar.

Det är dessa tjänstemän som politikerna pekar på att vi ska vara trygga med. Tjänstemän som är så inkompetenta att de inte ens kan hållas juridiskt ansvariga för sina handlingar i tjänsten. Dessa tjänstemän är de som vaktar riket.

Och FRA sedan då. De lämnar regelmässigt ut all våra privata mail till främmande makt, och gärna diktaturer. Det visste vi sedan tidigare, men nu står det i Aftonbladet. Och vilka jobbar på FRA? Jo, visar det sig, storspioner.

Som om det inte räckte med att FRA redan lämnar ut all vår privata korrespondens till diktaturer, så har de dessutom uppenbarligen interna läckor genom att de drar till sig agenter från världens avkrokar som inte vill behöva betala för våra privata hemligheter.

För att göra parodin komplett så lämnade Rapportjournalisten Filip Struwe en teaser på Facebook om ett inslag som kommer i Rapport ikväll: “Regeringskansliets datorer hackades av främmande stat”.

Den här parodin måste få ett slut. Tjänstemannapolitiken måste få ett slut. FRA måste sparkas ut ur listan över svenska myndigheter. Någon gång måste vi lära oss av Sveriges plumpfyllda historia där tjänstemän alltid har gått före människor.

Det kommer inte att ske med dagens partier som bara kommer att fortsätta som förut, eftersom det är det enda de kan.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om FRA, Säpo, privatliv, Filip Struwe, ett land, ett skämt, piratpartiet

Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt om att det är ett år sedan domen föll mot fyra personer i Pirate-Bay-målet:

“Historien om etablissemangets krig mot The Pirate Bay är en thriller med korruption, grundlagsbrott, mutor och vänskapsskydd. Det var aldrig en juridisk rättegång, utan har alltid varit en politisk. Uppstudsarna ska markeras som fredlösa till varje pris. Rättssäkerhet och grundläggande rättsprinciper sätts genast åt sidan när någon vågar utmana systemet. Därför måste också situationen lösas politiskt. Därför behövs Piratpartiet i riksdagen, och det mer än någonsin.”

Fler som uppmärksammar årsdagen: Fajaf, Anna Troberg.

UPPDATERAT: Av en för mig okänd anledning har Aftonbladet tagit bort debattartikeln. Jag publicerar den därför nedan:

Ett år sedan världsbeskådad rättegångsparodi

Idag den 17 april är det ett år sedan domen mot The Pirate Bay föll. Från att husrannsakan den 31 maj 2006 bröt mot grundlagen, via utredande poliser som mutats helt öppet av storföretagen, till en världspress som häpnade med gapande mun åt korruptionen när det visade sig att domaren satt med i samma intresseorganisation för upphovsrättsskärpning och bestraffning som de åtalande företagen, så är etablissemangets krig mot utmanaren The Pirate Bay en skandal från början till slut där det är tydligt att i stort sett alla inblandande har låtit maktdemonstration gå före rätt.

Det börjar vid lunchtid den 31 maj 2006. Femtio poliser går in i serverhallen som bland mycket annat huserar The Pirate Bay och tömmer den på allt som finns där. Många småföretagare står maktlösa och får lägga ner verksamheten när de står utan både servrar och kundregister. Seriöst – hur ofta ser man en polisinsats med femtio poliser för något riktigt brott? När såg man senast det för en misshandel på stan där folk ligger blodiga på gatan? Det är uppenbart att makten redan från början, från dag ett, skulle markera att det är skillnad på folk och folk.

Alla som har varit i närheten av The Pirate Bay-operatörerna trakasseras. Deras juridiska ombud plockas in för förhör och DNA-registreras (!). En person som bara dejtat en av operatörerna får sina datorer beslagtagna. De ska verkligen markeras som fredlösa. Piratpartiets medlemsantal tredubblas på en vecka.

Men det fungerar inte att måla upp dem som fredlösa, för de är hjältar. Tre dagar senare hålls demonstrationer i hela landet, där Pirate Bay-operatörerna lyfts fram som vår generations föredömen. En hel generation sluter mangrant upp bakom dem.

Vilket bara irriterar ett enat etablissemang ytterligare.

Upphovsrättskartellerna, med etablissemangets goda minne, håller inte igen med fula tricks. Ett av de mer uppseendeväckande är att en av de utredande polismännen, Keyzer, mutas med ett sexmånaders välbetalt jobb hos Warner Brothers i samband med att polisutredningen avslutas. Warner Brothers är ett av de företag som ligger bakom polisanmälan mot Pirate Bay. Utomlands ses sådant som en solklar polismuta och är därför förbjudet sedan länge. Här i Sverige tycker däremot justitieminister Beatrice Ask bara att det är positivt att polismannen kan kompetensutvecklas utanför poliskåren.

Man tar sig för pannan. Eller förfäras. Eller både och.

Nästan tre år efter razzian den 31 maj 2006, så börjar rättegången i Stockholms Tingsrätt. En av operatörerna ställs bland annat till svars för det politiska (!) innehållet i vad han hade sagt vid demonstrationerna efter razzian. Det kan inte vara tydligare att rättegången är politisk från början. När domen faller den 17 april 2009, så är det ingen som tror sina ögon. 30 miljoner i skadestånd och ett års fängelse?

Den så kallade Hagamannen dömdes att betala 850.000 till sina offer för nio brutala våldtäkter. Det är strax under 100.000 för en traumatiserande våldtäkt. Här utdöms 30 miljoner för medhjälp till att kopiera 20 låtar, nio filmer och fyra dataspel. Det är ungefär en miljon per verk. För medhjälp till att kopiera. Tio gånger hårdare skadestånd än för en brutal våldtäkt, alltså.

Det blir väldigt tydligt att det är skillnad på folk och folk. Piratpartiets medlemsantal tredubblas på en vecka. Igen.

Sedan blir det storm i hela världspressen när det visar sig att domaren i målet sitter med i samma intresseorganisation för att stärka och skydda upphovsrätten som de anklagande företagskartellerna. Hela världens media skriver om korruptionen i det svenska Pirate-Bay-målet — för utomlands kallas spadar för spadar. Korruption. Uppenbar korruption i det svenska rättsväsendet, i det mest uppmärksammade målet på hela året. Min telefonsvarare hade frågor från allt mellan BBC och CNN.

Idag har vi kommit fram till april 2010, och i höst ska fallet upp i hovrätten. De åtalade och deras advokater kan bara närvara om den läggs de första veckorna som hovrätten hade erbjudit, tidigt i september. Men hovrätten lyssnade mer på storföretagen och rättegången kommer därför först efter valet den 19 september. Vid det här laget borde inte någon vara förvånad: hela etablissemanget, från politiker till domstolar till rättsväsende, vill sannolikt undvika att ännu en valrörelse handlar om The Pirate Bay.

Historien om etablissemangets krig mot The Pirate Bay är en thriller med korruption, grundlagsbrott, mutor och vänskapsskydd. Det var aldrig en juridisk rättegång, utan har alltid varit en politisk. Uppstudsarna ska markeras som fredlösa till varje pris. Rättssäkerhet och grundläggande rättsprinciper sätts genast åt sidan när någon vågar utmana systemet. Därför måste också situationen lösas politiskt. Därför behövs Piratpartiet i riksdagen, och det mer än någonsin.

För inte så länge sedan skaldade nobelpristagaren Verner von Heidenstam att det är skam och en fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. Frågan är om det inte är mer sant idag än när det skrevs för 111 år sedan.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om spectrial, piratebay, thepiratebay

Ett år sedan världsbeskådad rättegångsparodi

Idag den 17 april är det ett år sedan domen mot The Pirate Bay föll.
Från att husrannsakan den 31 maj 2006 bröt mot grundlagen, via utredande
poliser som mutats helt öppet av storföretagen, till en världspress som
häpnade med gapande mun åt korruptionen när det visade sig att domaren
satt med i samma intresseorganisation för upphovsrättsskärpning och
bestraffning som de åtalande företagen, så är etablissemangets krig mot
utmanaren The Pirate Bay en skandal från början till slut där det är
tydligt att i stort sett alla inblandande har låtit maktdemonstration gå
före rätt.

Det börjar vid lunchtid den 31 maj 2006. Femtio poliser går in i
serverhallen som bland mycket annat huserar The Pirate Bay och tömmer
den på allt som finns där. Många småföretagare står maktlösa och får
lägga ner verksamheten när de står utan både servrar och kundregister.
Seriöst - hur ofta ser man en polisinsats med femtio poliser för något
riktigt brott? När såg man senast det för en misshandel på stan där folk
ligger blodiga på gatan? Det är uppenbart att makten redan från början,
från dag ett, skulle markera att det är skillnad på folk och folk.

Alla som har varit i närheten av The Pirate Bay-operatörerna
trakasseras. Deras juridiska ombud plockas in för förhör och
DNA-registreras (!). En person som bara dejtat en av operatörerna får
sina datorer beslagtagna. De ska verkligen markeras som fredlösa.
Piratpartiets medlemsantal tredubblas på en vecka.

Men det fungerar inte att måla upp dem som fredlösa, för de är hjältar.
Tre dagar senare hålls demonstrationer i hela landet, där Pirate
Bay-operatörerna lyfts fram som vår generations föredömen. En hel
generation sluter mangrant upp bakom dem.

Vilket bara irriterar ett enat etablissemang ytterligare.

Upphovsrättskartellerna, med etablissemangets goda minne, håller inte
igen med fula tricks. Ett av de mer uppseendeväckande är att en av de
utredande polismännen, Keyzer, mutas med ett sexmånaders välbetalt jobb
hos Warner Brothers i samband med att polisutredningen avslutas. Warner
Brothers är ett av de företag som ligger bakom polisanmälan mot Pirate
Bay. Utomlands ses sådant som en solklar polismuta och är därför
förbjudet sedan länge. Här i Sverige tycker däremot justitieminister
Beatrice Ask bara att det är positivt att polismannen kan
kompetensutvecklas utanför poliskåren.

Man tar sig för pannan. Eller förfäras. Eller både och.

Nästan tre år efter razzian den 31 maj 2006, så börjar rättegången i
Stockholms Tingsrätt. En av operatörerna ställs bland annat till svars
för det politiska (!) innehållet i vad han hade sagt vid
demonstrationerna efter razzian. Det kan inte vara tydligare att
rättegången är politisk från början. När domen faller den 17 april 2009,
så är det ingen som tror sina ögon. 30 miljoner i skadestånd och ett års
fängelse?

Den så kallade Hagamannen dömdes att betala 850.000 till sina offer för
nio brutala våldtäkter. Det är strax under 100.000 för en
traumatiserande våldtäkt. Här utdöms 30 miljoner för medhjälp till att
kopiera 20 låtar, nio filmer och fyra dataspel. Det är ungefär en miljon
per verk. För medhjälp till att kopiera. Tio gånger hårdare skadestånd
än för en brutal våldtäkt, alltså.

Det blir väldigt tydligt att det är skillnad på folk och folk.
Piratpartiets medlemsantal tredubblas på en vecka. Igen.

Sedan blir det storm i hela världspressen när det visar sig att domaren
i målet sitter med i samma intresseorganisation för att stärka och
skydda upphovsrätten som de anklagande företagskartellerna. Hela
världens media skriver om korruptionen i det svenska Pirate-Bay-målet --
för utomlands kallas spadar för spadar. Korruption. Uppenbar korruption
i det svenska rättsväsendet, i det mest uppmärksammade målet på hela
året. Min telefonsvarare hade frågor från allt mellan BBC och CNN.

Idag har vi kommit fram till april 2010, och i höst ska fallet upp i
hovrätten. De åtalade och deras advokater kan bara närvara om den läggs
de första veckorna som hovrätten hade erbjudit, tidigt i september. Men
hovrätten lyssnade mer på storföretagen och rättegången kommer därför
först efter valet den 19 september. Vid det här laget borde inte någon
vara förvånad: hela etablissemanget, från politiker till domstolar till
rättsväsende, vill sannolikt undvika att ännu en valrörelse handlar om
The Pirate Bay.

Historien om etablissemangets krig mot The Pirate Bay är en thriller med
korruption, grundlagsbrott, mutor och vänskapsskydd. Det var aldrig en
juridisk rättegång, utan har alltid varit en politisk. Uppstudsarna ska
markeras som fredlösa till varje pris. Rättssäkerhet och grundläggande
rättsprinciper sätts genast åt sidan när någon vågar utmana systemet.
Därför måste också situationen lösas politiskt. Därför behövs
Piratpartiet i riksdagen, och det mer än någonsin.

För inte så länge sedan skaldade nobelpristagaren Verner von Heidenstam
att det är skam och en fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter
pengar. Frågan är
om det inte är mer sant idag än när det skrevs för 111 år sedan.

Den 8 juli 2008 gjorde Sahlin (S) följande uttalande tillsammans med Wetterstrand (MP) i Almedalen:

– Vinner vi valet river vi upp (FRA-)lagen och börjar om från början.

Det finns inget tvivel i någon av de medier som rapporterat om utspelet om att ordningen är solklar: riv upp FRA-lagen först, och titta sedan på hur behovet av en FRA-lag ser ut. Det är också ett solklart vallöfte: ett tydligt löfte om vad man ska göra om man vinner valet, och i vilken ordning.

Riv upp, gör om, gör rätt. I den ordningen.

Samma dag reagerade Vänsterpartiet och Piratpartiet i ett gemensamt pressmeddelande att det här var ett cyniskt dubbelspel för gallerierna. Vi hade lite olika ingångspunkter, men det visar sig att det var Alice Åströms (V) skepticism som var mest grundad: S kommer att göra precis som de vill.

(Sedan dess har V som bekant omfamnats av S-MP-koalitionen.)

Tyvärr visade det sig sant. Men en fördel är att det visade sig sant redan före valet.

Thomas Bodström går alltså redan nu, 157 dagar före valet, ut och bryter vallöftet om att riva upp FRA-lagen och sedan titta på hur en sådan lag ska se ut. Uttalanden i DN, SvD och SVT. Han är mycket tydlig med att han inte anser att det finns ett vallöfte om att riva upp först och sedan utreda:

– Tar vi bort allting då är ju FRA fritt. Vi får diskutera hur vi ska göra. Jag har inget färdigt förslag.

Till att börja med visar uttalandet på en häpnadsväckande ignorans om medborgarrättigheter. Om man tar bort FRAs lagstöd för att kränka rättigheter, så är FRAs verksamhet inte “fri”, utan olaglig. Det borde en f.d. justitieminister och trolig justitieministerkandidat ha tokpejl på.

Men huvudpunkten är solklar: lagen ska inte rivas upp och sedan utredas. Enligt TT säger flera S-ledamöter samma sak. Vallöftet från den 8 juli 2008 höll i 646 dagar, inte ens hela vägen fram till valet.

Det är tyvärr uppenbart att vallöften om integritet från rödgröna inte går att lita på. Det här är andra gången på kort tid som något liknande händer — det tidigare var när man meddelade att man hade nått en kompromiss om datalagringsdirektivet, efter att V och MP pratat hur mycket om att man inte ville ha det, men tänkte införa det ändå. Efter en klassisk skitstorm på Beaufort 2010 så kom rödgröna på att det här var en dålig kompromiss — eller kanske inte, men det var åtminstone en dålig sak att kompromissa om före valet. Det finns alltså ingen garanti för att en kompromiss efter valet skulle se annorlunda ut; snarare finns det väldigt starka skäl att tro att exakt samma förhandlingar kommer att utspela sig en gång till.

Det finns tyvärr bara en slutsats:

De rödgröna har ingen integritet.

Det har inte Alliansen heller.

Just därför är det så extremt kritiskt att det kommer in en spelare i riksdagen med integritet. I dubbel bemärkelse. Piratpartiet behövs mer än någonsin, för vi får indikationer hela tiden på vilket håll det går åt annars.

Fler: Scaber Nestor, Mark Klamberg, Skivad Lime, Hax, Kulturbloggen, Mikael Elmlund, Lars-Erick Forsgren

Pingat på Intressant. Andra bloggar om FRA, privatliv, informationspolitik, privatliv, medborgarrätt, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna, alliansen

Personerna på bilden har tre sekunder kvar att leva.

Gårdagkvällens stora samtalsämne var den video från en attackhelikopterkamera i Bagdad som WikiLeaks hade kommit över, dekrypterat och publicerat. Den visar med största tydlighet vad myndigheter vill kunna censurera bort från nätet. Just den här videon hade USA också gått till extremer för att förhindra publikation av.

Videon finns här på YouTube och visar hur två helikopterpiloter i Bagdad ser åtta män lugnt vandrande nerför gatan och får syn på en grupp människor. Två av dem är reportrar för Reuters och har kameror över axeln. “Vapen, de har vapen”, hör man piloten säga när han ser de åtta männen lugnt gå nerför gatan och pratar med varandra. “Begär eldtillstånd.” Sedan skickar helikoptern en skur av granater mot gruppen.

Några springer iväg. De får egna skurar av granater mot sig som i praktiken sliter deras kroppar i småstycken. Efteråt beundrar piloterna sitt verk och skrattar åt liken på marken.

Men Bagdad är inte utan medkännande människor. Någon i en minivan ser att det ligger en massa skadade människor längre fram på gatan och börjar leta efter överlevande för att få dem till sjukhus.

Två barn syns nyfiket titta ut genom fönstret.

Då begär helikopterpiloten eldtillstånd igen och vill skjuta sönder dem som kommer till reportrarnas undsättning också. Barn i framsätet och allt.

Sekunder senare exploderar en massa granater i och omkring minibussen.

Sedan inspekterar de sitt verk och skrattar gott åt att de har skjutit 30-millimeters spränggranater rakt genom vindrutan, där barnen satt.

En kommentar senare i filmen som bara fick mig att bryta ihop var “Well, that’s their own damn fault for bringing kids to a battle.”

Efter detta kommer ett gäng pansarvagnar. En av dem kör rakt över ett av offren.

Detta inträffade 2007 och amerikanska militären har hela tiden hävdat att ett par rebeller hade öppnat eld mot helikoptern. Vi ser tydligt på videon att det var en medveten lögn från amerikanska militären.

Det här är dokumentation av allvarliga krigsbrott.

Man kan missta civila för fientlig trupp, men det går inte att påstå att det fanns någon trovärdig hotbild i åtta personer som går på en gata och pratar med varandra. Och när man dessutom öppnar eld mot andra civila som kommer till undsättning, så är det krigsbrottsdomstolen i Haag vi pratar om.

Utan ett fritt nät hade den här videon aldrig publicerats. Den betraktas som försvarshemligheter och är det första som skulle censurerats av myndigheter, om de kunde censurera nätet, tillsammans med “barnporr” som en murbräcka för att få allmän acceptans för censur som koncept.

Men överlevare av barnvåldtäkter vill inte ha censur av nätet, av precis samma anledning som familjerna som överlever offren ovan. Censur tillåter myndigheter att sopa obekväma saker under mattan: out of sight, out of mind. Då kan man säga att man gjort något, och så syns inte problemet längre. Men det finns kvar. 1810 års pressfrihetslagstiftning, som förbjuder alla former av censur, kom till av en anledning.

Ett fritt nät gör att myndigheter inte kommer undan med krigsbrott. Ett fritt och ocensurerat nät är en förutsättning för att kunna hålla myndigheter, just de myndigheter som vill kunna censurera nätet, till svars för allt mellan korruption och mörkläggningar.

Det är därför just de myndigheterna med jämna mellanrum gjort husrannsakan hos WikiLeaks för att försöka förhindra publikation av t.ex. videon ovan. När ska polismyndigheterna förstå att en redaktion är en redaktion och har ovillkorligt grundlagsskydd?

Det är också värt att notera att Anakata (Gottfrid Svartholm), som är en av dem som startade Pirate Bay, är en av dem som ligger bakom att publicera videon med krigsbrott ovan. Det säger något om vem som är morgondagens hjältar.

Just därför får vi inte låta blodtörstpopulistiska valårspolitiker som Cecilia “Censilia” Malmström komma undan med att de “vill ha kontroll över nätet”. Det är författningsvidrigt, människorättsvidrigt och medborgarrättsfientligt — och framför allt vet vi vilken sorts korrupt samhälle det leder till.

Fler: Emma, Jacob Hallén, Oscar Swartz, Hax, Isobel Hadley-Kamptz , Gustav Nipe, Kalle Vedin, Mattias Andersson och många fler.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om krigsbrott, censur, internet, nätfrihet, informationsfrihet, wikileaks