Än värre blir det då lagstiftarna (makthavarna/politikerna) också anser att dessa företag har en särställning i samhället och de också börjar agera därefter. Eller som du själv beskriver det: “hur makthavarna håller på”.

Ett jordnära (strandnära?) exempel på detta är ju Marianne Samuelssons agerande på Gotland där dispens från en lag gavs just för att det handlade om en företagare som (av henne) ansågs vara mer värd än andra i vårt samhälle.

Att du sedan verkar anse att information ska klassas efter hur pass viktig den är i bedömningen om det ska anses vara ett intrång i integriteten om man inte kan tillgodose sig den obehindrat likställer jag med alla påstådda yttrandefrihetsförkämpar som lägger till ett “men” i sin proklamering om att de är för yttrandefriheten. Deras “men” har alltid att göra med det som inte ses självklart att yttra, nämligen precis det som är i behov av yttrandefrihetslagen.

Du pratar om “demokrati” och “samhälle” i samma andetag medan du skiljer begreppen åt, men har du tänkt på att “ett demokratiskt samhälle” rent sociologiskt faktiskt är ett begrepp som är en tautologi?

Ett samhälle kan helt enkelt inte existera utan att det också är demokratiskt–och det gäller ända nerifrån den minsta grupperingen (familjen) till den största (nationen)–iaf inte fullgott där grupperingens alla beståndsdelar känner sig tillfreds…

Att du sedan inte verkar se hela bilden och att “piratjakten” (eller rättare: de åtgärder som sägs tas för att jaga “pirater” och som bonus “terrorister” och “pedofiler”) bara är en liten beståndsdel i ett maskineri som om viljan finns kan kontrollera och bevaka alla medborgare är bara sorgligt.

Humans say the Road to
Hell is paved with
good intentions.

Karm’Luk P’an Ku,
“The Joy of Lucidity”
CY 8633
Andromeda, opening quote, S01E15

Upphovsrätt och patent är inte koncept som skulle uppstå spontant i en fri marknad. Det krävs en stat eller någon slags quasi-stat(t.e.x. maffia) för att införa och uppehålla sådana regler.

I en fri marknad skulle någon kombination av sekretess och vidare utveckling för att försöka behålla försprånget ersätta patent; någon kombination av extra service(konserter och live framträdanden, signerade exemplar och dylikt) och alternativa finansierings/betalningsmetoder ersätta copyright.

Med alternativa finansierings/betalningsmetoder menar jag t.e.x. följande: Antag att det skapas en betalningsservice lik paypal som kan öronmärka en summa pengar; en summa som garanteras betala när ett visst vilkor är uppfylt och som frigörs utan att betala om projektet faller igenom.

Antag att jag och 10 000 andra personer gärna skulle betala 100 kronor var för att få Douglas Adams(R.I.P) att skriva en till bok i liftarens guide till galaxen serien. Då kan ett projekt dras igång som åsidosätter 1 miljon kronor (i diverse valutor) för att skriva kontrakt med Douglas Adams och betala för att anställa något förlag för att göra lite Q&A och proof-reading. Om ett annat projekt dras igång som lyckas samla ihop 10 miljoner kronor för att försöka få Douglas Adams att skriva en helt nu bok av hans eget val; då har inget gått förlorat, den 1 miljon kronor som var åsidosatt betalas tillbaka plus ränta(som en vanlig bank), minus transaktionskostnader. Jag tror att något liknande kommer att även om copyright fortsätter existera, så fort det finns en lämplig betalningsservice och problemen med organisering och kollektivt beslutstagande kan lösas någorlunda så lämpligt och standardiseras(någon eller några siter som förmedlar projekt, software som kodifierar en lösning, t.e.x. kanske det är lämpligt att låna ifrån aktiebolagstruktur med voting shares och VD:ar? Eller låna lösningar från en republik? Eller direkt demokrati?).

Jag brukar säga att jag faktiskt skiter fullkomligt i Pirate Bay. Det rör mig inte i ryggen hur det går för TPB.

MEN – det engagerar mig djupt hur rättssäkerheten i Sverige uppenbarligen är till salu till högstbjudande.

Det engagerar mig djupt att se hur samhället mer och mer utvecklas till ett kontrollsamhälle, en polisstat där vem som helst kan taggas och avlyssnas, och där dystopiska framtidsvisioner om mikrochips under huden snart inte är fantasier längre, utan en allmänt accepterad vardag.

Det kommer naturligtvis att börja med att USA och Storbritannien kräver mikrochips under huden för att du över huvud taget ska få inresetillstånd. Man börjar alltså med de rika länderna, och stänger därmed ute de fattigare länderna. Protektionism parat med fascism.

Spännande.

Den som vill beskylla mig för att vara foliehatt och konspirationsteoretiker behöver bara läsa nyheterna om nya kontrollagar och förbud i just USA och Storbritannien, och hänga med lite i den tekniska utvecklingen, så kommer ni att se att denna skrämmande möjlighet till utveckling (inveckling?) av samhället är närmare än vi tror.

Att inte få tag på viss information, vissa låtar, filmer, etc, är inte så allvarligt, så länge informationen som stoppas bara har underhållningsvärde och/eller konstnärligt värde. Fram till för något årtionde sedan var vi totalt hindrade att komma åt all den information och all den kultur som producerats under de senaste åren, eftersom den ännu inte fanns. Att den idag finns gör inte automatiskt att det är jätteviktigt ur demokratisk synvinkel att vi får tillgång till den – så länge det handlar om information vi kan undvara alltså – inte när det handlar om information om vad makthavarna håller på att hitta på som kan få verkligt allvarliga följder för oss, som t.ex. att förslava oss.

Integritetsintrång är mycket viktigare att förhindra än piratjakten. Att staten tvingar sig på sina medborgare på ett sätt som är omöjligt att skydda sig mot. Polisens buggning av datorer, IPRED och FRA-lagen, sådant kan man skydda sig mot genom att inte göra något olagligt på internet. Men mikrochips som enda betalsätt och som håller reda på var man är kan så småningom bli obligatoriskt. Av myndigheterna fjärrstyrda spioninsekter kan bli vardag. Sådant vore mycket, mycket värre, då medborgarna inte kan skydda sig mot det. Det är sådant som är det i särklass viktigaste för Piratpartiet att förhindra.

Precis.

Lagstiftning fungerar först när vi har majoriteten på vår sida. Till dess fungerar enskild aktivism bättre, exempelvis konsumentbojkotter. Då menar jag inte att under enstaka kampanjveckor avstå från att handla hos ett visst namngivet skivbolag, utan att systematiskt välja produkter som uppfyller givna etiska kriterier, ungefär som “Bra miljöval” eller “rättvisemärkt”. Det finns idag ett brett urval av produkter med dessa märkningar, och det utan att riksdagen behövt stifta en enda lag för att missgynna producenter av miljöfarliga eller inhumant framställda produkter. En lätt igenkänd logotyp och frasen “Does not induce IPRED-enabled provisions” eller liknande skulle kunna vara en variant på certifiering.

Sedan är jag nyfiken på var i lagen Rick menar att det står att man lagstiftningsvägen får särbehandla utpekade grupper av företag, men inte “personer” (osagt om de är juridiska eller fysiska). Handlar det om en grundlagsbestämmelse eller något annat? Det är dock en smula off topic, eftersom det rör teknikaliteter i det retoriska förslaget…

Att däremot lägga en skatt direkt på end-sales av verken i sig är en av de bättre metoderna att lösa ersättningsproblematiken; släpp kopiering fri, men en rimlig procentsats, säg, 50-75% av försäljningsintäkterna går direkt till artist och skapare.

Med en sådan konstruktion skulle skapare få ett långt starkare skydd för sin möjlighet att ta del av eventuella intäkter samtidigt som fri konkurrens skulle återställas inom produktion och distribution.

I övrigt tror jag mest på teknisk obstruktion. Hackare kan knåpa ihop nya tekniska lösningar som gör övervakning, spårande, kopieringsskydd m m svårare. Sådant sker ju redan. Lagstiftningen kommer aldrig att kunna hänga med, för att lagstiftarna inte begriper tekniken.

–Ahrvid

Det låter som ett utmärkt förslag . Kan det värdesättas kan det beskattas. Man skulle kunna utveckla en licens som appliceras när skaparen överlåter rättigheterna på kommersiell basis, då ju den som förvärvar dem i princip har köpt skaparens idé (i en vid bemärkelse). Sålunda har ett reellt värde skapats, skaparen ersätts, kultur blir ett produktionsmedel och staten får in skattepengar. Win all the way.

Frisläppning av rättigheter ger också att verket per definition förlorar sitt ekonomiska värde vilket ännu tydligare pekar på det faktum att fri kultur ÄR fri, gratis och allmängods tillgängligt för alla och envar. Den ideella upphovsrätten borde stärkas utav detta eftersom remixverk troligen på nåt sätt måste visa att de tillför något för att inte inkräkta på skaparens ursprungliga idé, samtidigt som remixverket på nåt sätt borde ha ett krav på sig att hänvisa till originalet. Hmm, det sista blev kanske lite flummigt.

Skaparen har allstå valet att släppa verket helt fritt från början, alternativt sälja rättigheterna. Innan detta har skett har skaparen full kontroll, och avyttringen är den yttersta makt som skaparen kan utöva.

Som påtryckningsmedel för att påvisa det absurda i att stora bolag kan sitta på enorma kataloger skulle det kanske funka, men som affärsmodell känns det tveksamt. Skatteplanering skulle nog se till att det inte behövde skattas nämnvärt för dessa enorma kulturinnehav, och problemet är ju fortfarande att man är låst till en ensam rättighetsinnehavares goda vilja. Och i slutändan skulle det bli son Mona Lisa eller Kalle Anka & Co No1, som byter ägare för stigande summor utan att något egentligen hänt med verket som sådant. Såna köp kan troligen bara finansieras med en idé om att kunna tjäna pengar, typ via exemplarframställning. Det är en risk man får beakta.

Men en väldigt intressant idé! Jag gillar grundtanken som fan!

Och om mina tankebanor går i kors får jag försvara mig med att det är måndag (och därför är det bäst att alltid diskutera på måndagar, hehe).