För att de personkryssade kandidaterna skall få ett avgörande inflytande på sina respektive partiers politik så måste de ta hem i storleksordningen 50 procent av mandaten. För att Piratpartiets kandidater skall få inflytande räcker det med fyra procent, tack vare att vi redan driver vår linje och siktar på vågmästarställning. Enstaka ledamöter i etablerade partier kan aldrig bedriva vågmästarpolitik och hota med att byta block; då åker de på pisk och ut med huvudet före i nästa val om de inte har partierna med sig (och det har de inte).

Det hindrar inte att vi berättar vilka vänner och sympatisörer vi redan har i de andra partierna, ger dem uppmärksamhet och uppmanar allmänheten (samt deras partivänner) att lyssna på vad de har att säga. På det viset kan de påverka sina partier, som Mikael von Knorring i (v), Jakop Dalunde i (mp) och Karl Sigfrid i (m). Om det får deras partivänner i valberedningar och på kongresser att ge dem framskjutna positioner, så mycket bättre. Vi skall däremot inte uppmana allmänheten att kryssa dem, för ett kryss för Karl Sigfrid är i första hand en röst på (m) och i andra hand en röst på Karl Sigfrid. Han sitter ju redan i riksdagen; han får inte fler mandat om han så skulle få fler personkryss än Fredrik Reinfeldt! Det är inte personkryssen som avgör vem som blir statsminister, utan det gör partinamnen på valsedlarna.

Partierna har en lång väg att gå, och hur snabbt de avverkar den beror främst på dem själva och deras medlemmar, inte på väljare som tänker “jag stödjer piraternas idéer, men aldrig i livet att jag lägger någon annan valsedel än moderaternas i valurnan, kosta vad det kosta vill”. Det “hotet” mot partiets inflytande är helt enkelt inte trovärdigt. Vill väljarna påverka politiken, så måste de våga byta parti. Personkrysset är mest en vink till partiets valberedning inför de följande två mandatperioderna om ett tänkbart vallokomotiv.

Vårt mål är att påverka den förda politiken, inte att komma in i riksdagen. Det senare är bara ett medel för att nå målet, och som vi nu tolkar situationen det enda gångbara medlet. Vi lyckades faktiskt inför riksdagsvalet 2006 att få både Persson och Reinfeldt att kommentera fildelningen, vilket visar att vi var på rätt spår, även om det inte blev mer än prat. Att hjälpa dessa partiers kandidater med deras personvalskampanjer lär inte framkalla någon skrämselhicka eller nya löften till “fildelningsgenerationen” från Reinfeldt eller Sahlin; de vet att de kommer att tjäna på vartenda personkryss deras kandidater får.

Men som sagt, hjälp gärna fram de sympatiska rösterna inom sina respektive partier. I riksdagen blir de bara kanonmat.

Vill vi rädda integriteten så ska det ske till varje pris!

Reimer framhåller att förslaget inte bara öppnar för polisiär fildelarjakt, utan också bekämpning av andra nätbrott.
- Vi har alla dessa trakasserier på internet, olaga hot, ofredande och förtal, där det här krävs för att man överhuvudtaget ska kunna utreda brotten, säger Reimer.

Frågan om proportionalitet kan man diskutera. Det är onekligen så att polisens möjlighet att utreda “fildelning” (som i sig inte är ett brott) vilken bedrivs via utväxling av telemeddelanden begränsas av deras befogenheter att begära ut de kommunicerande parternas abonnentuppgifter. Om man anser att fildelning måste beivras av polis, då stämmer det som Reimer påstår, att den här befogenheten behövs.

När Reimer däremot blandar in olaga hot och ofredande i diskussionen, då är han ute och cyklar. I båda fallen handlar det om brott där målsäganden (brottsoffret) är en av de kommunicerande parterna. Exempelvis kan Kalle hota Lisa över telefon. Antingen ringer Kalle från skyddat nummer, eller så ser Lisa ett nummer i sin nummerpresentatör, men numret står inte i katalogen. Reimer hävdar att polisen behöver nya befogenheter för att hjälpa Lisa att spåra upp förövaren och åtala honom.

Här ljuger Stefan Reimer. Jag kan inte tro att Reimer är okunnig om vad lagen säger (fast jag har i och för sig inte läst utredningen, så jag kan ha fel). Det är riktigt att polisen idag inte kan begära ut abonnentuppgifter rörande ett brott som bara ger böter. Men det kan målsäganden, alltså den person som blev uppringd. Det behöver inte ens föreligga ett brott (och därmed finnas en målsägande); det räcker att man har tagit emot ett samtal för att man skall kunna få veta vem det var som ringde. Så här står det i 6 kap. 20 § andra stycket lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (min fetstil):

Sådan tystnadsplikt gäller inte i förhållande till den som har tagit del i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande eller som på annat sätt har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande.

Det är alltså operatörens hela tystnadsplikt det handlar om här, vad avser såväl abonnentuppgifter och trafikuppgifter som innehållet i samtalen – den gäller inte gentemot de samtalande parterna. För abonnentuppgifter och trafikuppgifter (men inte innehållet i samtalen) gäller (enligt tredje stycket samma paragraf) att de dessutom kan lämnas ut till abonnemangsinnehavaren (som inte nödvändigtvis själv var den som ringde eller tog emot samtalet).

Det är inte första gången myndighetsföreträdare pekar på denna påstådda maktlöshet inför “IT-brottsligheten”. Åklagare Håkan Roswall, om namnet är bekant, har i tidigare intervjuer givit uttryck för polisens behov av att kunna identifiera ungdomar som SMS-mobbar varandra.

Det är inte brottsoffer och polis som tillsammans står maktlösa inför förövarnas metoder att gömma sig bakom telesekretessen. Det är polisen som vill ha befogenhet att utreda “brott” utan målsägandens aktiva samtycke och medverkan, som till exempel att denne gör en anmälan innehållande såväl signalement på gärningsmannen som alla tekniska upplysningar rörande ett visst telemeddelande som denne själv kan begära från sin egen teleoperatör. Kanske kan det administrativa underlättas genom att anmälaren ger polisen fullmakt att begära ut abonnentuppgifterna i dennes ställe. Ofta utgör själva brottsanmälan den fullmakt som polisen trots allt behöver för att utreda brottet, så detta med fullmakter är inget nytt.

Även vad gäller förtal vill jag invända att det inte visats att sådana brott inte kan utredas på annat sätt; det handlar vad jag förstår om att efterforska källan till yttranden på allmänt tillgängliga webbsidor. Är det verkligen telesekretessen som är problemet här? Brukar chattsidor och liknande identifiera skribentens IP-adress, och vad är det som hindrar att den som driver chatten (som själv knappast är anonym) hjälper till att spåra skribenten, när denne inte omfattas av bestämmelserna om meddelarskydd?

Rent konkret håller jag förstås med om att förslaget saknar rimliga proportioner, men det är ändå en fråga i vilken man kan hysa olika åsikter utan att någon part far med osanning. Jag kan däremot inte acceptera att ett förslag som delvis bygger på en medveten lögn ens tas upp till diskussion; det här förslaget borde förkastas i sin helhet enbart därför att utredaren visat ett flagrant prov på osaklig argumentation utan grund i fakta. Bakläxa!

Mas senaste bloggpost: Vad är det med bloggen?

Inställsamma leenden har blivit lömska hugg, men vi tror inte längre på leenden från det hållet. Det är ett steg i rätt riktning..

Klen tröst att man får veta att monstret har tänder medans man blir blir “upptuggad”.

Det är upphovsrättsregimen i sig själv – denna medborgarfientliga konstruktion som alltmer blivit ett instrument för mellanhänder och aggregatörer.

I dess smutsiga namn ska i princip samtliga svenska hushåll med barn och ungdomar utsättas för godtyckliga hot och förlora sitt privatliv. Plötsliga razzior, kroppsvisiteringar och hårda polisförhör blir en självklar fortsättning.

Upphovsrätten måste bort och – från scratch – ersättas med något som inte hotar medborgarna.

Det är upphovsrättsregimen i sig själv – denna medborgarfientliga konstruktion som alltmer blivit ett instrument för mellanhänder och aggregatörer.

I dess smutsiga namn ska i princip samtliga svenska hushåll med barn och ungdomar utsättas för godtyckliga hot och förlora sitt privatliv. Plötsliga razzior, kroppsvisiteringar och hårda polisförhör blir en självklar fortsättning.

Upphovsrätten måste bort och – från scratch – ersättas med något som inte hotar medborgarna.

Så känner jag. Det blir inga fler Lex Maria-lagar. Whistleblowing är “sååå 00-talet” efter det här. Tystnaden sänker sig över landet, endast avbrutet av de taktfasta hallelujah-ropen.