USA har delvis annorlunda lagar om ersättning för offentligt framförande än vad Sverige har, så det är inte säkert att Sibley är medveten om den typ av kollektiva ersättningskrav som SAMI skickar ut i Sverige (dessutom måste hon intyga att hon själv har rättigheterna att bestämma över framföranden, och att hon inte exempelvis bara agerar distributör av någon annans filer). Jag har inte sett någon riktigt tydlig information om detta på hennes webbsidor.

Det avgörande är vem som har gjort inspelningen, alltså vilket företag (eller vilken fysisk person, men det är sällan av intresse om inspelningen gjorts för att spridas kommersiellt). Om företaget är anslutet till IFPI, direkt eller indirekt, då har SAMI rätt att kräva betalt för “användningen” av inspelningen i Ulrikas verksamhet (som mig veterligen inte ens måste vara inkomstbringande; 1995 ändrades lagen så att allt offentligt framförande av ljudupptagningar blev ersättningspliktigt).

Ulrika, är det alltså skivor (eller måhända kasettband) du spelar? Titta på skivetiketten eller omslaget; troligtvis står det någonstans ett “P” i en cirkel (betyder “Phonographic rights”), ett årtal och en rättsinnehavare. Om så är fallet, så är risken stor att du måste betala, särskilt om det uttryckligen står “IFPI” någonstans (på skivor utgivna i Norden kan det stå “NCB”, för Nordic Copyright Bureau; det är i princip samma regler där).

Det är egentligen bara om du har gjort ljudinspelningarna själv eller fått dem av någon som i sin tur garanterar att de är fria att användas i din näringsverksamhet som du kan neka att betala till SAMI (eller om inspelningarna är över 50 år gamla, men det betvivlar jag att delfinlätena är, då de nog inte ansågs lika intressanta på 1950-talet och dessutom knappast skulle hålla en kvalitet acceptabel nog för dagens lyssnare).

Observera att jag inte är utbildad jurist; det här är råd från en intresserad lekman på området…

Det låter dock tveksamt om inspelning av vågbrus och delfinläten kan klassas som artistiskt skapande.

På tal om ingenting.
Vad tror ni skulle hända om folk började skicka in frågor till STIM/SAMI och undra hur mycket de måste betala för att de sjöng när de var ute och handlade eller hade bilstereon så högt att folk kunde höra?
Skulle de bara nöta på kallt och skicka ut fakturor? Om det är fallet så skulle det kunna vara en bra opinionsskapare.

“Att SAMI enbart skulle företräda svenska artister och musiker verkar inte stämma; de hävdar själva att de även företräder IFPI, alltså skivbolagen, i Sverige och kräver in pengar för deras räkning.”

När det gäller radio, som är den bransch jag är verksam i så är det IFPI själva som man får skriva avtal med, och betala till.

Enligt SAMI:s hemsida så företräder de även skivproducenter genom ett samarbete med IFPI.
Där står det dock inget om radio.

Mina erfarenheter med SAMI är att de är den mest militanta och rabiata upphovsrättsorganisationerna.

Roger Wallis, som var deras boss, på den tiden, blev så upprörd så att han skrev en hatartikel i DN debatt om oss “kommersiella element” som bara spelade amerikansk musik.

Otroligt nog så verkar f.d SAMI-bossen Roger Wallis ha bytt sida, och ha kommit till insikt;
“Forskare försvarar fildelningen”
http://www.idg.se/2.1085/1.149367

Man skall inte skriva på SAMI:s standaravtal, ifall man inte spelar musik av SAMI:s medlemmar, utan skriva ett jämkat avtal, som avser amerikansk musik ur IFPI:s reportoar.

Detta skulle jag gjort, vi klarar oss utan deras skitmusik endåså. Är ju endå bara samma skit dag ut å dag in, enda som skiljer är texterna möjligtvis, men även dessa består ju till 99% av smörig rappakalja som man endå inte får ut något av.

http://www.stim.se/stim/prod/stimv4.nsf/AllDocuments/1C46E4A7E6B10145C1257527004310A6

Och om du menar att man skall kritisera lagstiftaren för hur lagen ser ut, så skall vi givetvis göra det, när vi vet vad lagen säger, och det vet vi inte förrän domstolen har dömt i målet. Vem är lagstiftaren? Ja, formellt sett riksdagen naturligtvis, men i praktiken även de tjänstemän och andra som varit med och skrivit förslagen till lagtext, i Sverige och utomlands.

Den nu gällande lydelsen hos 47 § verkar i huvudsak ha tillkommit 1995 i samband med implementeringen av ett par EG-direktiv. I lagutskottets betänkande 1994/95:LU4 kan man bland annat läsa:

Som ett led i beredningen av ärendet anordnade utskottet den 21 februari 1995 en icke offentlig hearing för att få närmare information om de praktiska konsekvenserna för berörda rättighetshavare och för konsumenter av de föreslagna reglerna om spridningsrätt och konsumtion. Vid hearingen deltog företrädare för Justitiedepartementet, Konkurrensverket, juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Statens kulturråd, Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI), Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM), International Federation of the Phonographic Industry (IFPI), Svenska gruppen, Grossistförbundet — Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Border Music Distribution, Next Stop Distribution, Faktab Musik AB och Åhlens AB.

Skrivelser har inkommit från SAMI, Svenska Teaterförbundet, Sveriges Yrkesmusikerförbund, Svenska scen- och medieområdets utövar- och upphovsmannafederation (SUF), IFPI, Sveriges Köpmannaförbund, Grossistförbundet — Svensk Handel och Next Stop Distribution.

Som synes har SAMI låtit sig representeras både på hearingen och genom inskickade skrivelser, så jag betvivlar inte att de har haft goda möjligheter att påverka lagen till sin fördel. Jag vet inte vilken av de övriga nämnda organisationerna som i det sammanhanget företrädde Pizzeria Lazios intressen, om någon av dem.

Jag finner det ironiskt att hearingen anges som “icke offentlig” och att den syftade till att ge politikerna information om konsekvenserna för berörda rättighetshavare. Som om en pizzabagare inte skulle ha några rättigheter alls i sammanhanget, till exempel rätten att driva näring utan att jagas av paragrafridande utpressningsorganisationer?

Jag klandrar faktiskt inte SAMI för att ha varit med och skrivit samma lag som de nu lever på. Det finns det nog många som gör. Det jag klandrar SAMI för är att de kräver pengar av näringsidkare som inte har tjänat en krona på artisternas och musikernas verksamhet, enbart med stöd av en lagtolkning som jag betvivlar att politikerna, när det begav sig, ens trodde var möjlig. Kan det verkligen ha varit deras avsikt att, när TV spelar en två sekunders musiksnutt i växlingen mellan två sportinslag, alla pizzerior som råkar ha TV:n på i det ögonblicket skall betala ersättning till Carola och ABBA för deras bidrag till svenskt kulturliv?

Om SAMI 1995 förklarade för politikerna att det var precis så de tänkte sig att den nya lagen skulle användas, och politikerna förstod det, då är jag villig att rikta om min blåslampa något, men för att ta reda på huruvida så är fallet behöver jag åtminstone få läsa ett protokoll från den icke offentliga hearingen, och det lär inte hända.

Att SAMI enbart skulle företräda svenska artister och musiker verkar inte stämma; de hävdar själva att de även företräder IFPI, alltså skivbolagen, i Sverige och kräver in pengar för deras räkning. Jag känner inte till huruvida de därigenom indirekt (via IFPI) företräder också utländska artister och musiker. Enligt 47 § andra stycket URL måste dock alla krav från olika medverkande i samma framförande resas samtidigt, så det verkar rimligt att SAMI försökt samla så många rättighetshavare som möjligt under en hatt (se deras egen förklaring på sidan två i PDF-filen). När den här tvisten är avgjord får eventuella rättighetshavare som inte anser sig företrädda nu vända sig till SAMI för att få ut sin del; hos pizzerian kammar de noll.

Jag noterar att Jamsha HB (Pizzeria Lazios ägare) inte verkar ha skaffat sig något juridiskt ombud. Det känns riskabelt; i TV häromåret berättades om en kvinna som trodde att hon köpte en begagnad bil och sedan blev stämd i tingsrätten av bilens verklige ägare som ville ha tillbaka den (jag minns inte detaljerna). Kontentan var att eftersom hon inte ansåg sig ha gjort något fel dök hon upp i rätten utan ombud, och förlorade bilen eftersom hon inte hade lämnat in den bevisning rätten hade förväntat sig. När hon sedan överklagade till hovrätten med hjälp av advokat var det för sent att lämna in ytterligare bevisning; den skulle ha redovisats redan i tingsrätten för att räknas.

Är det vanligt att småföretagare och andra enskilda låter sig kallas till tingsrätten i tvistemål utan att ta hjälp av advokat?

Det finns nog mer att säga om den här soppan, men jag vill läsa på en bit upphovsrättshistoria först.

“Radion i pizzerian och andra moderna myter…”

Nadias senaste bloggpost: kostrådgivare

LEJons senaste bloggpost: Piratpolitik = Privatpolitik, en länksamling

http://www.transport.se/home/trp2/tidn/home.nsf/pages/E919DBC0F84DD6FEC1256E1900308A98