Allmänna handlingar skall oavsett upphovsrätten tillhandahållas enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen.

Upphovsrätten hindrar inte att ett verk används i rättsvårdens eller den allmänna säkerhetens intresse.

Denna bestämmelse ger alltså endast myndigheten tillåtelse att lämna ut kopior av den upphovsrättsskyddade handlingen, medan enskilda personers spridning av samma handling till varandra regleras på samma sätt som spridningen av vilka skyddade verk som helst.

TF tillåter alltså inga andra begränsningar än dem som framgår av sekretesslagen, och sedan år 2000 finns det en upphovsrättsrelaterad bestämmelse i 8 kap. 27 §:

Sekretess gäller hos myndighet för uppgift i ett upphovsrättsligt skyddat verk som inte kan antas sakna kommersiellt intresse,
1. om det av särskild anledning kan antas att verket inte tidigare har offentliggjorts i den mening som avses i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
2. om det av särskild anledning kan antas att verket har kommit in till myndigheten utan rättighetshavarens samtycke, och
3. om ett röjande av uppgiften innebär ett upphovsrättsligt förfogande,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att rättighetshavaren lider skada.

Vid tillämpningen av första stycket skall ett verk som har tillhandahållits enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen eller har lämnats från en myndighet till en annan inte därigenom anses offentliggjort.

Den här bestämmelsen infördes efter historien med kopiorna av scientologernas hemliga skrifter hos riksdagskansliet och diverse andra myndigheter, särskilt Stockholms tingsrätt. Scientologerna drev en eller flera rättsprocesser i USA vari de hävdade att skrifterna var opublicerade och utgjorde deras företagshemligheter, och då var det väldigt besvärande för dem att samma skrifter kunde beställas från den svenska riksdagens kansli för enbart kopieringskostnaden. USA hävdade att Sverige bröt mot internationella konventioner på upphovsrättens område, och lösningen på problemet blev att införa en ny sekretessbestämmelse.

Observera att bestämmelsen endast är tillämplig på ej lovligen offentliggjorda verk, alltså sådana som inte heller enskilda har rätt att kopiera för privat bruk. Den är därför inte tillämplig på exempelvis piratkopior av utgivna verk som lämnats in till domstol som bevis på intrång i upphovsrätt. Det senare torde inte vara något reellt problem i dagsläget, då den som önskar kopiera ett utgivet verk sannolikt kan få tag i andra förlagor än just de exemplar som någon myndighet förfogar över, och när verken är utgivna kan man inte heller hävda att de innehåller företagshemligheter som måste skyddas.

Sedan lär inte domstolen heller behålla piratkopiorna särskilt länge. Vid en fällande dom är väl det normala att exemplaren anses förverkade och antingen förstörs eller överlämnas till målsägaren, och vid en friande dom måste de rimligen återlämnas till den som de beslagtogs hos (om de alltså inte frivilligt lämnats in av den tilltalade själv, vilket var fallet med scientologiskrifterna).

Hälsa Pierre.

Till exempel, även om hårddisken som materialet funnits på skulle anses som bevismaterial (vilket i sig kan ifrågasättas), så kan man ju inte lämna ut till offentligheten en kopia av hela innehållet i hårddisken, även om det tekniskt sett är möjligt. Det skulle bli ganska absurt.

En annan fråga är vad som händer om någon blir dömd för fildelning av visst material. Kan man då begära ut en kopia?

Media, som gjorde en affär av detta, har aldrig kommit i kontakt med dessa ungar som lekande barn. De har kommit i kontakt med dessa barn som lik, och det är i det tillståndet de sedan tjänat stora pengar på dem. Deras stora problem är att någon sedan uppenbarligen har länkat till deras guldgruva !
Bilderna är bara effekten av det som betalat deras lönekuvert det denaste året. Det är en affärsidè som varit lönande och som de även i framtiden vill kunna leva gått på, som de alltid har gjort.

Media är sedan inte kapabla att skilja på vilka som gjort materialet offentligt,vilket det var från början, och vilka som sedan länkar till det redan offentliga materialet.

De börjar nog bli lite förvirrade över vilka det är som begått brottet. TPB eller Arbogakvinnan ?

Personlig integritet vs. Offentlig myndighetsutövning.

Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och fundera över vad man anser vara till gagn för att en demokrati skall kunna existera. Man får försöka ställa sig utanför det rent känslomässigha och se så objektivt man kan.

Vi har då ansett att myndighetsutövning skall ske offentligt. Jag gissar att de flesta kan köpa att motsatsen skulle lätt leda till godtycklighet och misstro.

Det är ju inte alls så ovanligt att lagar ställs mot varandra och då vinner den lag som anses viktigast.

I så fall får risken för kartläggning av inivider strykapå foten mot offentlighetsprincipens bevarande.

Kritisera då att hemligstämpeln inte sattes på fotografierna om något ska kritiseras. Samt att uttalandena från TPB kunde varit proffsigare.

Frågan gällde att även om alla får begära ut en offentlig handling, så kanske man därigenom inte automatiskt har rätt (och nu talar vi om lagen, inte om hur människor fungerar) att själv sprida den vidare. Dvs att alla som vill ha tag på förundersökningar kanske lagligt sett måste efterfråga dem själva.

Någon här som kan juridik och kan svara på om “spridande-rätt” helt säkert ingår i den lagliga rätt man har när det gäller att hantera offentliga handlingar som man hämtat ut från en myndighet?

Jag blev i alla fall svarslös på min bekants fråga, och det tycker jag inte om att vara.

I övrigt vill jag påminna om http://rickfalkvinge.se/2008/09/03/exempel-pa-sociogram/#comment-9994
http://bloggenbent.se/modules/wordpress/2008/08/31/fra-som-man-frgar-fr-man-svar/

Datainspektionen kommer alltså bara att begära ut information från FRA, inte söka själva i databasen Titan.

Och då kan man ju räkna ut med lilltån att FRA inte kommer leverera några uppseendeväckande dokument till Datainspektionen, och helt säkert inte något som påvisar att FRA gjort olagligheter. De har all chans i världen att mörka.

Det är precis vad de är till för. Tryckfrihetslagar behövs precis för att täcka de fall som upprör staten till den grad att den skulle vilja förbjuda publicering.

Det här är, tycket jag, en oerhört svår fråga. Vi kan inte heller ha ett icke-transparent rättsväsende. Och samtidigt blir det svårare och svårare att ha svårtillgängliga men offentliga handlingar (de blir lättillgängliga via nätet om de är av intresse). Vart ska man dra gränsen? Rättsäkerhet är oerhört viktigt och ska i det här fallet vägas mot personlig integritet, inte särskilt lätt, framförallt inte för ett parti som i mångt och mycket förespråkar just bägge.

Jag håller också med dig, Putte, om att det här med lite illvilja kan framställas som en blunder i “dubbla budskap” – och kanske kommer det slungas tillbaka mot PP i framtiden.

Men! Jag ser samtidigt en poänga här i herr Falkvinges resonemang. Nämligen att samtidigt som offentliga uppgifter bör vara så tillgängliga som möjligt så bör man begrunda vad som faktiskt görs offentligt med hänsyn just till den personliga integriteten.

Om någon ansett att bilder på döda barn varit så pass relevant för utredningen att de behövts tas med i den offentliga handlingen så anser jag dock att folket med rätta ska ha tillgång till materialet ocensurerat.

Jag kan tycka att det är viktigare med insyn i rätts-systemet än att det ska tas hänsyn till offrens annhöriga. Faktum är att, med hänsyn till den annhöriga, så kan nu hela svenska folket granska om den här utredningen har gått rätt till! Annars skulle man ju kunna dölja relevanta saker för medborgarna under förevändingen att man använt censur, med hänsyn till offren.

Jag inser ju såklart att när det väl finns på internet kan man hitta det enkelt via valfri sökmotor men jag tycker att en del saker inte ska läcka ut på det vis som har skett i det här fallet, saker som äventyrar precis det privatliv ni säger att ni slåss för.

PP har nu profilerat sig hårt för integritet och rätten till ett privatliv. Att då börja med skruvade argument för allas rätt att få veta allt om alla på nätet och få läsa förundersökningar gör att motståndarna får ett drömläge för attacker på temat “dubbla budskap”,
“de vill att obduktionsbilder på mordoffer ska läggas ut på internet” och flip-floppande.

De finare poängerna i resonemanget om Yrsa Stenius är omöjliga att förklara i en upprörd debatt på kvällstidningsnivå som garanterat kommer att komma i valet 2010. Och de håller inte ens för en närmare granskning.

Det kanske löser problematiken med att om alla offentliga handlingar vore digitala och lättillgängliga skulle vi snart ha en fantastisk rådatakälla till en kartläggning av människor som jag inte anser är rimlig i ett demokratiskt samhälle.

Samtidigt är det ju så att den aktuella PUL:en ju de facto var inscannad från pappersformat…

Helt uppenbart finns det inte helt enkla frågeställningar att bita tag i.

Helt uppenbart är de som i mångt och mycket har till uppgift att “bita tag” (läs: våra folkvalda, gammelmediajournalister) ofta är skrämmande oinsatta i den nya tiden, dvs informationseran. En slant på att detta kan gå käpprätt åt h-e känns som en säker investering!

Problemet går inte att lösa genom att hemligstämpla allt som är känsligt eftersom rättsäkerheten kräver att materialet finns tillgängligt för granskning.

Jag röstar för förundersökningar på papppersformat.