Milen var inga problem heller, sÃ¥ länge det gick i lugnt tempo (8 km/h). Pulsen ökade visserligen gradvis hela tiden men gick aldrig upp pÃ¥ nÃ¥got direkt ansträngande förrän sista kilometern dÃ¥ jag höjde tempot. Innan dess hade den gradvis klättrat frÃ¥n 140 till 165. (Jag blir andfÃ¥dd precis över 170, dÃ¥ räcker inte syret längre – det som är rött “anaerobisk förbränning” i grafen. 165 är fortfarande inga problem, det kan jag ha hur länge som helst.)
Halvmilen var inga problem. Nu vet jag att en mil inte är det heller. Om en mil inte är några problem, borde två inte vara det.
Och om tvÃ¥ mil inte är nÃ¥gra problem sÃ¥ borde fyra inte vara det. Och om fyra mil inte är nÃ¥gra problem…
Problemen brukar börja efter 15 km ungefär. Det är säkert högst individuellt, men någonstans finns en vägg. Sedan är det ren kamp.
Har man inga speciella ambitioner när det gäller sluttid brukar det gå bättre, om man står ut med att hålla på och springa så länge.
6 göteborgsvarv och fortfarande inget slut pÃ¥ eländet. Halvaror är som heroin…
Ja, när jag sprang Varvet var det efter ungefär 15 km som jag “sprang in i väggen”. Jag hade bara hört folk prata om det, hade ingen personlig erfarenhet av vad det innebar, men plötsligt blev alla muskler tre gÃ¥nger tyngre, och ansträngningen enorm.
Det var ungefär när jag sprang ner från Götaälvbron och kommit ner till Nordstan som det där kickade in. Resten var ren vilja.
Ja precis! Efter Götaälvbron (eller 20-minutersbron som vissa lär kalla den) är det krig. Hjärnan mot kroppen. Eller om det är hjärnan mot en annan del av hjärnan.
Bara Ã¥tta mÃ¥nader kvar nu. Kanske dags att börja springa lite…