Väldigt många finner sig i att bli övervakade offentligt då det ofast står i proportion till nyttan av själva övervakningen.

Att många inte finner sig i att bli privat övervakade är ju ganska uppenbart numera!

Jag vägrar gå med på att avlyssnas av staten utan min tillåtelse. Och jag vägrar gå med på att filmas/fotas/läggas upp på nätet av privatpersoner utan min tillåtelse.

En månad efter det att ni har fått bilderna upptäcker ni att jag har lagt ut dem på Internet, som reklam för mitt företag. Därifrån har de kopierats av kreti och pleti, bland annat av era kompisar som tycker att ni ser löjliga ut. Ni kan försöka stämma mig, men det har ni inget för, eftersom jag har flyttat till Sydamerika. När ni gav mig tillåtelse att fotografera er, så gav ni i praktiken upp ert privatliv. “Jag lovade”? Get real. Ni läste inte det finstilta; välkomna till verkligheten. Hur skulle mitt företag överleva om jag inte fick göra reklam..?

Nyckelordet är “förtroende”. Det bryter man inte ostraffat, och den 1 oktober 2009 kommer jag inte att ha något förtroende kvar för Telia som förmedlare av min privata kommunikation.

Mina vänner kommer inte att kunna ringa till mig, eftersom en majoritet av svenska folket har röstat på politiker som vill avlyssna min telefon. Om de röstar på samma politiker 2010, då vet jag att dessa väljare själva vill avlyssna min telefon, och då vill jag inte ha med dem att göra.

Vill ni bli fotograferade av mig? Igen?

Poängen med artikeln är att du som användare inte har någon kontroll över hur de uppgifter du lägger ut kommer att användas. Du har förvisso lagt ut dem frivilligt, men har du därmed samtyckt till att de samkörs med IP#, cookies inte bara från just Facebook, utan andra ställen du besöker med? Har du ens funderat på att risken finns? Ta en titt på vad som hände när enbart sökdata läckte ut, som helt frivilligt skrevs in, men under antagandet att ingen obehörig skulle kunna komma åt dem, och att det inte skulle gå att samköra gentemot IP#.

Jag tvivlar dock på att Yngvesson inser konsekvensen av resonemanget, nämligen att för att utnyttja vår fria vilja och undvika telefonavlyssningen, så måste vi avstå från att tala i telefon. Är det en uppoffring som Yngvesson själv skulle vara beredd att göra av något skäl? Om inte, varför begära samma uppoffring av andra? Om det alternativet i praktiken inte existerar, då föreligger inte heller någon frivillighet.

Riksdagen har beslutat att det allmänna telenätet i princip är en del av det offentliga rummet, om än försett med vissa skynken och avskärmningar för att det skall verka privat, ungefär som en offentlig toalettinrättning. Att lyfta telefonluren och slå ett nummer kan därmed jämföras med att ta en promenad på stan. Den som vill slippa synas får stanna inomhus, och låta bli att ringa någonstans.

Den 1 januari 2009 kopplar jag in telefonsvararen för att berätta att min telefon har ryckt in i lumpen, och sker ingen förändring av lagen under det kommande året säger jag antagligen upp abonnemanget till den 1 oktober 2009. Det är som sagt frivilligt att ha telefon, och jag kan fortfarande köpa frimärken utan att visa legitimation.