En saklig och lättillgänglig skrift med en sanslöst tung och enad bas bakom som skär igenom tramset och lögnerna från alliansens sida.

Den skulla också kunna ligga ute på nätet.

Den kunde sedan sammanfattas i ett flygblad med en spegel på websidan som kan spridas till hela svenska folket enligt tidigare förslag (se kommentarer till bloggen “FRA spanar redan i kabel, bekräftat”).

Vidare skulle artistmanifestationer, presskonferenser, seminarieserier kunna göras mot FRA-lagen med denna skrift som grund för att få ut budskapet ytterliggare.

Den skulle också kunna innehålla medborgarrättsprinciper och hur man som svensk medborgare kan engagera sig för att återställa den svenska demokratin från den urspårning som nu är på gång.

Nu pratas det mest om internet och IP-trafiken.
När det i praktiken, är betydligt vidare än så.

“FRA-lagstiftningen hotar advokatsekretessen och rättssäkerheten. Det anser Rådet för advokatsamfunden i EU, CCBE, med 700 000 medlemmar i hela Europa, som nu ansluter sig till Sveriges advokatsamfunds hårda kritik mot lagstiftningen.”

Det behövs ett bra stöd, för att riva FRA-lagen.

Den som i annat fall än som avses i 20 § första stycket och 21 § i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med användande av sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat telemeddelande som inte är avsett för honom eller henne själv eller för allmänheten får inte obehörigen föra det vidare.

Det här är alltså en formulering som har hängt med i stort sett oförändrad sedan åtminstone 1960-talet, och då särskilt ordet “obehörigen” som Åkesson nämnde när han kommenterade åklagarens avskrivning av de gjorda polisanmälningarna. Åkesson hävdar själv att den här bestämmelsen gäller i allmänhet, men att FRA har fått särskild “behörighet” att föra vidare sagda telemeddelanden. Av vem, undrar jag förstås.

Om man skall fästa något avseende vid Åkessons ord, så måste man ta reda på vad ordet “obehörigen” betydde när det infördes i bestämmelsen, och det gjordes alltså redan i Televerkets författningssamling någon gång före 1967. Det finns inte, och har aldrig funnits, något tillägg till bestämmelsen som säger hur någon annan än telemeddelandets avsändare, förmedlare eller mottagare kan bli “behöriga” att föra meddelandet vidare.

När det gäller hemlig teleavlyssning utförd av polisen, så sker den i enlighet med 27 kap. rättegångsbalken, och då begär polisen att teleoperatören skall tillhandahålla vissa telemeddelanden, varför någon avlyssning av dessa i etern aldrig behöver göras. Därför finns det knappast särskilt många rättsfall där den här bestämmelsen har prövats.

Teorin att bestämmelsen inte hindrar att informationen i telemeddelandet används utan att meddelandet återges ordagrant är intressant, men jag tror inte på den. Dels skulle det i praktiken sätta telehemligheten ur spel, trots att detta förbud är avsett att vara analogt med förbudet mot brytande av telehemlighet avseende meddelanden i tråd. Dels säger alltså Åkesson själv att förbudet gäller alla andra, bara inte FRA.

Förbud mot ordagrann återgivning men inte utvinning av information finns i andra lagar, dels upphovsrättslagen där ju ensamrätten endast omfattar den form upphovsmannen givit sitt verk, inte dess informationsinnehåll, dels sekretesslagen där det är förbjudet att lämna ut sekretessbelagda handlingar men i vissa fall tillåtet att lämna upplysningar ur dessa handlingar till en tidning för publicering.

Post- och telehemligheten utgör dock ett starkare insynsskydd än vad både upphovsrättslagen och sekretesslagen normalt erbjuder. När 12 kap. 7 § sekretesslagen tillämpas på ett telemeddelande som befordrats genom en myndighets telefonväxel gäller typiskt nog inte något meddelarskydd enligt tryckfrihetsförordningen; den reella innebörden av detta är alltså “får inte yppas, ovillkorligen”.

Exempelvis får FRA från den 1 januari 2009 “inhämta signaler i tråd”. Om FRA börjar inhämta signaler i tråd redan den 31 december 2008 eller ännu tidigare, och tråden ägs av någon annan än FRA, så strider detta mot förbudet i 4 kap. 8 § brottsbalken mot brytande av post- eller telehemlighet (eller så får någon visa mig den redan gällande lag där FRA ges befogenhet att åsidosätta telehemligheten). Det kan rimligen inte sägas vara en “väsentlig inskränkning” av något tidigare “mandat”.

Vad jag tror att Kärnekull syftar på är mantrat “etern är fri” som jag i min förra kommentar visade inte är tillämpligt, för FRA-anhängarna verkar inte ha läst lagen. Visserligen får FRA precis som alla andra sitta och lyssna på radio även om där skulle höras något enstaka telemeddelande, men detta telemeddelande får inte föras vidare till någon annan, knappt ens till någon annan anställd inom FRA (fast jag medger att just det kan bli svårt att beivra).

Att FRA sitter och vidarebefordrar telemeddelanden till höger och vänster i hemlighet och aldrig granskas på grund av detta betyder inte att förfarandet är tillåtet. Att en åklagare har fått två anmälningar om misstänkt brott och avskrivit båda säger inte heller att den anmälda verksamheten skulle vara “oreglerad”.

Således har nu FRA förbjudits att göra en del av det som var förbjudet redan tidigare. Det är inte heller någon “väsentlig inskränkning”; det är sakligt sett en utvidgning av befogenheterna i alla avseenden utom dem där “inskränkningar” görs.

Enligt Erik Kärnekull är det snarare så att den nya lagen ökar säkerheten för svenskar, och minskar FRA:s befogenheter.

- Idag finns restriktioner. Tidigare var det så att det som inte var förbjudet var tillåtet. Den lag som nu är antagen innebär en väsentlig inskränkning mot det mandat vi hade tidigare.

Sedan har Rick rätt i att en myndighet inte får vidta någon åtgärd som är förbjuden för oss andra att vidta, till exempel utkräva avgift av enskild för innehav av fastighet eller TV-mottagare, om detta inte är uttryckligen reglerat i lag. Det tycker jag dock närmast är en självklarhet.

I det specifika fallet avlyssning av enskildas telefonsamtal, så är det förbjudet i svensk lag redan utan hänvisning till Europakonventionen, och därför krävs lagstöd närhelst polisen skall företa hemlig teleavlyssning.

Europakonventionen medger också sådan avlyssning för utredning av brott eller skydd av nationell säkerhet, men föreskriver samtidigt att avlyssningen skall vara noga reglerad i nationell lag; svenska myndigheter får inte avlyssna hipp som happ och peka på undantagen i Europakonventionen närhelst någon frågar, utan måste peka på uttryckliga bestämmelser i svensk lag. Att hänvisa till några interna arbetsinstruktioner för FRA (som dessutom kanske är hemliga) duger inte heller.

Telehemligheten i tråd skyddas genom förbudet mot brytande av post- eller telehemlighet i 4 kap. 8 § brottsbalken, ett förbud som varit i huvudsak oförändrat sedan brottsbalken infördes 1962. Denna balk ersatte då den tidigare strafflagen från 1864. Jag vet inte när telehemligheten infördes i lag, men brevhemligheten skyddades genom 22 kap. 10 § strafflagen. Ordet “telehemlighet” återfinns inte i 1910 års utgåva av Uppströms lagbok, men det fanns åtminstone ett förbud mot åverkan på allmänna telefon- och telegrafledningar.

Telehemligheten i etern skyddas på annat sätt; brottsbalkens skydd för telehemligheten anses inte tillämpligt på radiobefordrade telemeddelanden. Det är tillåtet för vem som helst att inneha radiomottagare och lyssna på vad som sänds i etern. Det finns dock ett förbud i 6 kap. 23 § lagen om elektronisk kommunikation mot att till annan föra vidare ett sålunda uppsnappat telemeddelande.

Detta förbud hävdar Ingvar Åkesson att FRA har befogenhet att åsidosätta. Jag har inte sett något sådant undantag i lagen, och jag tvivlar på att Åkesson har rätt. Förbudet har varit uttryckligen lagfäst sedan 1 juli 1978, men tidigare fanns det i en av regeringen utfärdad förordning från 1967, och ännu tidigare stod det i Televerkets författningssamling. Undantag från lag kan endast medges genom lag stiftad av riksdagen, aldrig genom en förordning utfärdad av regeringen eller någon föreskrift av ännu lägre dignitet. Även om regeringen 1976 skulle ha givit FRA tillåtelse att registrera och föra vidare radiobefordrade telemeddelanden, så upphörde formellt det medgivandet att gälla den 1 juli 1978 (att förbudet flyttades till vanlig lag var för övrigt en följd av att skyddet för telehemligheten hade skrivits in i 1974 års regeringsform).

Med andra ord, FRA:s avlyssning av svensk teletrafik, antingen den har ägt rum i tråd eller etern, har varit olaglig i över 30 år. Inte “oreglerad”, som FRA-anhängarna påstår. Den har varit olaglig enligt svensk lag alldeles oavsett Sveriges anslutning till Europakonventionen på 1950-talet och densammas inkorporerande i svensk lag från 1 januari 1995.

Vi borde inte behöva gå till Europadomstolen med detta. Det här är en sak som borde kunna fastslås av en svensk tingsrätt, om någon åklagare har råg i ryggen nog att läsa lagen, se vad där faktiskt står, och dra rätt slutsatser av det.

Det är vad FRA gör från och med 1 januari 2009 som får bli ett ärende för Europadomstolen.

Men å andra sidan så trodde jag också att jag inte skulle få uppleva dagen då “skyldig tills motsatsen bevisats” skulle bli sanning i en s.k. rättstat. Detta gäller än så länge “bara” de som *misstänks* ha egendom som använts till organiserad brottslighet (http://www.gt.se/nyheter/1.708079).

Jag trodde inte heller jag skulle behöva uppleva dagen då man kunde utsättas för kränkande tvångsmedel utan att vara misstänkt för brott. Inte heller att överskottsinformation från sådan, i en riktigt demokrati, otillbörlig övervakning skulle få användas.

Men nu är vi där och det är dags att sluta förvånas och börja kämpa. Bort med laissez-faire-mentaliteten hos gemene man! Bort med de maktkåta och förblindade politiker som förstör vår demokrati!