Jörgen L’s last blog post: Datakommunikation på FRApedia

Vidde’s last blog post: Torsk med äggsås

Det är väl snarare skatteverket (som numera sköter folkbokföringen) än kyrkan som skulle klaga på om man inte skulle ge barn namn.

Dopet har nämligen egentligen inte mer med namn än att man brukade offentliggöra namnet först då. Det heter alltså inte som många tror “jag döper dig till ” utan “Jag döper dig till Kristus i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” och mig veterligen finns det inte speciellt många som går omkring med namnet Kristus (1 träff på hitta.se).

Min mors replik när hon frågade när vårt första barn skulle döpas och jag svarade att vi inte skulle döpa honom var för övrigt obetalbar: “Men, ska han inte få nåt namn?”.

men det har nog att göra med de troendes egna syn på sin tro, att den ju inte bara gäller det jordiska livet, utan också (det eventuella) livet efter detta. varför de behöver lite extra skydd för sina åsikter.

Kan de månne handla om sympati från lagstiftarens sida?
typ som att våra sociala normer ser ner extra mycket på våld mot handikappade och svaga?

Så passande att jag är baptist då!

(Mer religionsfrihetshistoria:

Baptismen är en kristen rörelse som har sin bakgrund i den radikala reformationen (anabaptister). Dessa grupper hävdade den enskilde kristnes rätt att själva tolka bibeln, avvisade ämbetet och införde troendedop. Den första egentliga baptistförsamlingen grundades av engelsmannen John Smyth i Holland 1607. Under 1600-talet växte baptismen i England, och spreds därifrån främst till Amerika och senare till andra länder.

Baptismens historia i Sverige börjar i september 1848 då den första baptistförsamlingen bildades i Borekullastugan i Landa socken, nära Frillesås vid Hallandskusten, under ledning av den nydöpte F O Nilsson.

Under sin första tid utsattes baptisterna av svår förföljelse från de svenska myndigheterna. Att samlas till egna gudstjänster var förbjudet enligt konventikelplakatet och att leda sådana var straffbart. Rörelsens ledare blev bötfällda och fängslade, och F O Nilsson själv blev slutligen landsförvisad. Baptister förvägrades att gifta sig och deras barn betraktades som oäkta. När föräldrarna vägrade att låta döpa sina nyfödda barn med hänvisning till att de skulle få välja själva senare i livet, genomförde myndigheterna i flera fall tvångsdop.)

Absolut! På samma sätt som det finns oengagerade personer som är med i svenska kyran av tradition och insisterar på att deras barn ska döpas utan att fundera över varför.

Som jag skrev, jag hade haft större förståelse om det hade varit för den personliga övertygelsen man lät döpa sina barn. I praktiken är du döpt om du är döpt, men jag kan inte hjälpa att det känns ännu mer omoraliskt när en person “kör över” dig för att det helt enkelt bara ska vara så…

Hoppas min poäng framgår, klockan tickar och jag kommer på mig själv med att sitta och gäspa

Johanna Sjödin’s last blog post: Svar på HardCandys kommentar

Hahaha… Ja, faktiskt
Men jag ville nog mest bara understryka att det finns rätt många troende kristna (av vilka jag bara är en, ska erkännas…) som anser det lika underligt att döpa barn som du och många andra.

Det är inte per automatik de kristna som ligger på för att få det gjort

Mackan Andersson’s last blog post: Hänt i veckan…

Bra!

För mig känns det så självklart att “bra!” känns löjligt. Ungefär som “Bra att du inte utsätter ditt barn för ett övergrepp”, typ.

Å andra sidan är det så vanligt att jag vill visa min sympati. Förhoppningsvis får folk sig en funderare.

Johanna Sjödin’s last blog post: Svar på HardCandys kommentar

Mackan Andersson’s last blog post: Hänt i veckan…

ctail’s last blog post: Nedflyttning

Citerar Björn Odlund som har en poäng ovan:

“Det torde nämligen både ses som en “frihet att” (positiv frihet) och en “frihet från” (negativ frihet). Vem som helst är fri att ha vilken religion som helst. Men samtidigt är alla fria att avstå från detsamma och kan inte bli påtvingade det av någon annan”

Huruvida dop på spädbarn är förenligt med religionsfriheten borde verkligen ifrågasättas.

Jag blev döpt mot min vilja när jag var spädis, mina föräldrar tycker inte om att jag kritiserar dem för detta. Jag hade haft högre förståelse om de vore seriösa kristna, men det handlade som det så ofta gör, om seder och tradition.

Jag har inte konfirmerat mig och därmed heller inte bekräftat dopet, men jag känner mig illa till mods varje gång jag tänker på det.

Baptistiska församlingar döper INTE spädbarn.

Johanna Sjödin’s last blog post: Idag är jag arg

politik ligger dessutom vansinnigt nära religion.

så visst kan man ta bort den. och trampa på mängder av människor alldeles i onödan.

människor är precis lika dogmatiska överallt oavsett religion. låt folk göra som de vill och kalla det vad de vill helt enkelt.

men rent logiskt håller jag med i sak. åsiktsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet, mötesfrihet osv täcker även religion.

Med doktriner, gärna då religiösa sådana, kan man få annars fullt normala människor att acceptera sådant som annars aldrig skulle accepteras, i synnerhet då om personen vuxit upp med doktrinen – Ja, indoktrinerats. Barn är ju rent biologiskt konfigurerade att köpa “sanningar” levererade av vuxna (auktoriteter), en naturlig överlevnadsmekanism, för om barn skulle testa hurvida precis allt som påstås verkligen var faligt, så skulle de inte leva så länge.

Sådana här subjektiva sanningar staplas på hög och bildar det kognitiva filter som all information, buskap, intryck osv. filtreras emot. Vi fungerar så att man letar information som passar ihop med tidigare (= förutfattade meningar), kunskaper och beteendemönster. På detta vis undviker vi alla kognitiv dissonans, dvs. när saker går på tvärs med det vi “visste” tidigare.

Detta betyder att den som är mentalt låst till något som plötsligt visar sig innehålla motstridigheter, sitter i en besvärlig psykologisk sits, tvisten ligger i personens eget psyke. Det enda som hjälper, förutom att överge doktrinen, är att finna “sanning” som slår undan de utmanande tankarna. Inom typisk religion (inte en viss övertro på lila sockar) så är detta enkelt. Man vänder sig till trossatserna (t ex. bibeln) och söker sig ett svar med tolkningar som för tillfället passar ens problem. Att förklaringen ofta landar i ett cirkelresonemang, eller är högst otillfredställande för det analytiska sinnet blir irrelevant så fort den psykiska balansen återställs. Frågan “Varför?” besvaras “Därför att gud..” och när detta är inkonsekvent så blir det genast fullt accepterat med “Vi är inte ämnade att förstå guds vägar”, i synnerhet då när det kommer från en upplevd auktoritet (vilket bara är ytterligare ett kognitiv). Farligt blir det för den troende rent mentalt, när denne inte kan köpa det som påstås av en för denne auktoritetsperson, ens egna tankar upplevs blasfemiska och man blir ett hot mot sig själv och sitt eget psyke. Jo, den som är på väg att tappa sin tro, tycker sig ofta vara på väg att bli tokig.

För den som är tillräckligt fast i doktrinerna – tillräckligt djupt troende – så blir det egna mentala ifrågasättandet, de egna tankarna, som går på tvärs med de auktoriteter personen själv accepterat lika med kätteri elle blasfemi. På sätt ock vis raka motsatsen till en kappvändare, såvida vi talar om verkligt kappvänderi, att man faktiskt förstått och förändrat de där kognitiven. Men inom politiken ser vi nog rätt sällan varken det ena eller det andra, där handlar det snarare om smilfinkeri och ett tillfredställande av de egna begären såsom maktbegär och erkännande från sina gelikar, mentalt en plats där Eros råder, där ruset av uppfyllda begär är målet som går före allt.

källa:

De landsförvista

P. P. Waldenström (Svenska Missionsförbundets grundare, f. 1838, d. 1917)
yttrade i Andra kammaren den 13/2 1901,
när en motion riktad mot religiöst oliktänkande debatterades i riksdagen:

“Må vi icke göra vårt land till ett åtlöje för andra länder,
och må vi ej tro, att det blir obekant, vad vi här besluta.
En stor del av de främmande legationerna här i Stockholm tillhöra den katolska kyrkan.
Här finnas dessutom katolska präster, och då förstår herrarne att Riksdagens beslut,
om det utfaller i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition,
blir bekant över hela den katolska världen.
Innan herrarne taga ett sådant steg,
må vi erinra oss de sex katolska kvinnor,
som på 1850-talet blevo landsförvista från Sverige och i Frankrike
mottogos med processioner och vaxljus och klockringning,
vilket allt befäste det franska folket i den tron,
att, när allt kommer omkring, Sverige huvudsakligen beboddes av björnar.

Vi få dock icke glömma, att vi hava den katolska kyrkan
– trots alla hennes fel — att tacka för något.
Det var hon, som förde kristendomen till Sverige,
det var hon, som först skapade en kultur här,
och hon har inom sitt sköte i vårt land fostrat människor,
från vilka ännu i denna dag genom historien strålar ut ett ljus,
i jämförelse med vilket det ljus,
som glimmar på månget lutherskt biskopskors,
tar sig ganska skröpligt ut.”

Men: Om man i religionsfrihet lägger in specialrättigheter som en person som säger sig tro på tandfén eller givet övernaturligt fenomen inte erhåller, men som en kristen eller en muslim kan åtnjuta, då är det något galet i det hela. Vad man vördar för något skall inte spela någon roll för ens rättigheter.

En religionsfrihetslagstiftning som ser igenom fingrarna med hets mot olika grupper, sexuell eller annan diskriminering, samt beskärande av barns och kvinnors friheter bara för att utövarna tror sig agera enligt en gudomlig vilja, det skall vi inte ha.

Eller jo, det skulle jag … fast då hade jag blivit bötfälld med över 13 000 kronor (200 riksdaler riksgälds enligt 1850 års valuta). Två år i rad. Tredje domen – landsförvisning.

Danjel Andreasson tog det med ro, men hur många skulle ta det med ro att bli förbjudna att _tro_!?

Om centerpartister svär sin tro till gudinnan Maud – vad är då du, Rick? En gudom, eller blott en prelat i piratpartiet? Friheter smälter samman – _min_ rätt att tro på Gud, precis hur jag vill, är färgad av – och färgar av sig på- _din_ rätt att bekämpa FRA (t ex).

Bara för att det ena handlar om politik och det andra om Tro behöver de inte vara väsensskilda, för politiska ideologier handlar om, just – tro. Om det inte handlade om tro, skulle inte en enda kommunist tro på att Utopia är en plats där alla delar gemensamma resurser, eller en liberal inte tro att Utopia är en plats där endast de mest grundläggande kraven för ett rike finns, i övrigt får medborgarna sköta sig själva i frihet.

från Den Svenska Kyrkans Historia:

# 1779 Riksdagen beslutar – av nationalekonomiska skäl – att underlätta utlänningars religionsutövning.

# 1781 Religionsfrihet införs, vilket gör det möjligt för judar att invandra till Sverige.

# 1781 Toleransediktet utfärdas. Gustav III ger frihet för utländska katoliker att vistas i landet och de tillåts bilda församlingar, ha egna kyrkor, fira gudstjänst offentligt och uppfostra sina barn till katoliker, men tillåts inte inneha statliga tjänster. Svenskar är även fortsättningsvis förbjudna att övergå till katolska kyrkan och bevista den katolska mässan.

# 1782 Judar tillåts bosätta sig och bygga synagogor i vissa större svenska städer, men de får inte köpa mark.

Så ja, man kan nog säga att den härstammar ur de första stegen att skilja på kyrka och stat. Innan dess var protestantismen obligatorisk i Sverige.

Så man kan väl säga att religionsfriheten var ett FÖRSTA steg mot åsikts-, organisations- och yttrandefriheterna.

Möjligen har den då ett symboliskt värde i grundlagen.

Rent konkret kan jag inte se att möjligheten till religionsutövning minskar om man tar bort den, annat än att den ibland används som generalklausul för att komman undan med förtal och hets mot folkgrupp.

Man kan säga att yttrandefryhet i namn av religion har ett större skydd i sverige än yttrandefrihet i kraft av politisk åsikt.

Personligen tycker jag man kan ifrågasätta det riktiga i det.

Sidvind’s last blog post: Författningsdomstol – vad är problemet?