Dagens DN Debatt är rätt intressant. Det handlar om att förre chefredaxen på Svenska Dagbladet, Bertil Torekull, går ut och tycker att det är förfärligt att Carl Bildt, vår utrikesminister, har en blogg där han pratar öppenhjärtigt! Johanna på FFF kommenterar den och försvarar Bildts bloggande med helt korrekta reflektioner och invändningar mot debattartikeln.
Men bilden är större än om en politiker har en blogg, och vad han/hon i såfall säger på den. Det intressanta är det här, i mina ögon:
En chefredaktör går ut och tycker att det är samhällets förfall att tidningarna inte längre får stå som gatekeepers för informationen, utan att politikerna nu kan prata direkt med tidningarnas forna läsare.
Carl Bildts blogg är en föregångare på många sätt, åtminstone i hans generation och samhällsskikt. Genom den får man hans bild av vad som händer högst upp på UD och på alla sammanträden, långt innan de kommit ut i tidningarna eller i media, och dessutom helt ofiltrerat av journalisters behov av att göra en balanserad och/eller säljande story. Bloggen innehåller vad utrikesministern vill skriva ner för stunden. Varken mer eller mindre.
Och det är precis det som förre chefredaktören för SvD upplever som hotfullt.
Det här mönstret har vi sett förut, och vi kommer att se det på många områden till. Den affärsverksamhet som har som sin kärna att hindra folk att utbyta information, det vill säga att hela deras verksamhet står och faller med att de som vill utbyta information inte hittar något sätt att ta direktkontakt förbi verksamhetens kontrollmekanismer, ja, den verksamheten kommer inte att överleva de närmaste tio åren. Film- och skivbranschen av idag är de tydligaste roddarna i den båten just nu, och nu stämmer tydligen några aktörer ur dagspress in i klagokören, dock långt ifrån alla.
Dagspressen har en tuff uppgift framför sig att erbjuda sina läsare mervärde framför vad de kan få direkt från källorna. Alla ungdomspolitiker bloggar redan, och flera av dem har kommit in i riksdagen. Det var bara en tidsfråga innan det första statsrådet började. Att göra som Torekull och säga att statsministern borde stänga ner utrikesministerns blogg är bara ett tomt skrik om att det var bättre förr när dagspressen kunde bestämma vilken information alla kunde få.
Den tiden är borta och kommer inte tillbaka.
Nja, det jag tycker mej främst uppfatta som kritik mot Bildt är att han genom sitt bloggande kan undvika att svara på frågor (d.v.s. skarpa frågor från väl insatta journalister, sedan att alla journalister inte är särskilt skarpa är dock en annan femma).
Bildt kan sÃ¥ledes kommentera nÃ¥got förhÃ¥llande i mer eller mindre relevanta fraser och “gömma” sig bakom ursäkten att “Jag har redan kommenterat det” trots att han kanske bara pratat runt en besvärlig frÃ¥ga. Det behöver inte per automatik vara fel, men det ställer MYCKET högre krav pÃ¥ väljarna. Det är egentligen inte en frÃ¥ga om teknikfientlighet som man kanske fÃ¥r intrycket av när man läser Falkvinges kommentar. Det Torekull främst kritiserar är inte “hur”:et i kommunikationen i sig, utan snarare att det kan medvetet eller omedvetet fÃ¥ konsekvenser i “vad” som kommuniceras.
Har följt den här debatten med stort intresse. Jag blev mäkta förvÃ¥nad redan när jag sÃ¥g Per Svenssons märkliga krönika i Expressen – och ännu mer förundrad när jag sÃ¥g vad P-M Nilsson har haft att säga i frÃ¥gan. Normalt sett gillar jag P-M Nilssons alster, men i det här fallet verkar han vara ute efter nÃ¥gon sorts personlig vendetta? Vad är egentligen bakgrunden här?
Men det som gjorde mig mest förundrad är hur en sÃ¥dan balanserad man som Bertil Torekull – en av mina absoluta favoritjournalister – plötsligt verkar tappa all sans och förnuft. Vilken sann journalist och publicist kan vara fiende till yttrandefrihet? Mycket märkligt. Konspirationstankar väcks. Kanske hans personliga relation till P-M Nilsson har nÃ¥got med saken att göra?
Att Bildts blog är en partsinlaga är ju självklart. Det inser ju även alla intelligenta människor som läser den. Men detta är ju ett orimligt argument till att hindra vår utrikesminister från att utnyttja yttrandefriheten till att kommunicera med de som är intresserade.
Traditionell journalistik är ocksÃ¥ partisk, i minst lika hög grad. “Objektiv” journalistik existerar inte. Alla skribenter färgar de frÃ¥gor som behandlas med sina egna uppfattingar. Och varför inte? Det är ju bara nyttigt att se olika vinklar pÃ¥ samma frÃ¥ga. Även Bildts vinkel.
Vad Torekull, Svensson och Nilsson verkar vilja göra är ju att beröva läsarna pÃ¥ mÃ¥ngfald. De vill inskränka yttrandefriheten sÃ¥ att de själva fÃ¥r behÃ¥lla tolkningsföreträdet. Som läsere säger jag ett rungande nej tack till denna “omtanke”.
Jag vill kunna bilda mig en egen uppfattning utifrÃ¥n alla parters tolkning av frÃ¥gorna. Ju fler som kommer till tals desto bättre. Att vilja inskränka möjligheten att yttra sig – sÃ¥som Torekull, Svensson och Nilsson verkar vilja göra – har betydligt mer gemensamt med Chavez’ kommunikationsmetoder än vad Bildts blog nÃ¥nsin kommer att ha.
Blogga på Bildt!
Men vill någon beröva Bildt möjligheten att blogga?!?!
Nej, inte som jag förstÃ¥r det, utan snarare pekas väl pÃ¥ risken att makthavare kan filtrera ut/bort obekväma frÃ¥gor, och hänvisa till nonsens kommentarer med ett “Jag har kommenterat”.
Jag kan även förstÃ¥ piken om Chavez, som gärna droppar ur sig kommentarer som att ‘Condi has to have the hots for me’ när USAs utrikesminister kontaktat homom flera gÃ¥nger utan resultat i nÃ¥gon frÃ¥ga som Chavez (inte greppar? Varav frÃ¥nvaron av direkta svar?). Smart?!?! Eller infantilt (som säkert gÃ¥r hem bland en del).
Jag tycker det var ett riktigt tjurigt gnällande frÃ¥n Torekull, som inte fattar bättre, verkar det som, “att allt inte var bättre förr” vet vi ju alla och med dagens öppna kommunikation som ökar för var dag, fÃ¥r nog tidningarna allt svÃ¥rare att ha kvar läsare. Vem orkar läsa mer om stackars Britney?
Följer själv Bildts blogg och tycker bara att det är positivt av honom och kul för mig som läsare att få denna blandning av politikern Bildt och den privata människan Bildt.
//Anders
Jossali: Intressant take, men det är ju fortfarande samma grundinställning – “Ministern pratar inte med oss längre, han pratar FÖRBI oss, vi har tappat vÃ¥rt informationsförmedlingsprivilegium, buäääh”?
Jag vet själv att jag inte har tid att svara pÃ¥ alla intervjufrÃ¥gor, och om JAG inte har det, sÃ¥ lär det ju vara ett par magnituder värre för ett statsrÃ¥d…
Nä det är möjligt Rick, att du inte har tid men uppriktigt sagt tycker jag att jämförelsen mellan din tid och Bildts inte är särskilt relevant (jag hade tyckt annat om ditt parti hadeblivit invalda i riksdagen) men vi har valt en regering som har utsett ett statsråd att representera Sveriges intressen i utlandet. I detta uppdrag borde det kanske ingå att redogöra för ett gjort ställningstagande som uppenbarligen för många framstår som tveksamt.
Bildts blog är kul och personlig men hans ställningstaganden i utrikespolitiken får konsekvenser för Sverige.
“Jag vet själv att jag inte har tid att svara pÃ¥ alla intervjufrÃ¥gor, och om JAG inte har det, sÃ¥ lär det ju vara ett par magnituder värre för ett statsrÃ¥d…”
Det är för all del sött att någon tycker synd om honom, men ett statråd har en stab som kan hjälpa honom att prioritera.
Observera (med anledning av “buuäh” kommentaren), jag jobbar inte som journalist, sÃ¥ det är inte frÃ¥n den aspekten jag skriver, utan snarare pÃ¥ tendenser (främst i USA) här ännu en “risk” att frÃ¥gor lätt kan manipuleras undan, vilket är betydligt lättare i ett click-community med kort attention span. Och, nej, Linda Rosing är säkert jättetrevlig och snäll men jag vill faktiskt rösta pÃ¥ nÃ¥gon som de facto vet nÃ¥got om de ställningstaganden man gör och kan motivera dem pÃ¥ ett koherent sätt.
//Jonna
Jag skrev en kommentar till utrikesministern vilken även kan läsas på min blogg. Det jag vill lyfta fram är inte den ointressanta diskussionen som förs huruvida tidningarna är rädda att inte få sälja sina nyheter eller om Torekull är mediakonservativ, utan det verkligt intressanta i sammanhanget: Finns det en risk för att en blogg kan leda till en tvetydig utrikespolitik som eventuellt inte tar sin utgångspunkt i regeringens gemensamma ställningstagande (d.v.s. att utrikesministern är en policy maker som vilken som helst) samt vilken risken är att blogg ses som ett subsititut för andra medium istället för komplement?
Jonna: Intressanta reflektioner.
När jag skrev att jag förstÃ¥r, bara utifrÃ¥n min egen situation, att Bildt inte har tillnärmelsevis tid att svara pÃ¥ alla frÃ¥gor, sÃ¥ var det naturligtvis inte ett sätt att försöka jämföra oss. Bilden jag försökte debattera kring var det du tar upp – hur länge, och under vilka omständigheter, kan man lÃ¥ta bli att svara pÃ¥ en frÃ¥ga?
Ett skäl är naturligtvis prioritering. Man tycker inte frågan är relevant, och den ställs av fel personer. Då hoppar man över den med ett artigt avböjande och går vidare till nästa. Och där har med all sannolikhet Bildt en stab som hjälper honom att filtrera.
Jag vill gärna tro — det kan hända att jag är naiv här, men jag vill tro — att om en frÃ¥ga ställs av hela bloggosfären, sÃ¥ gÃ¥r den inte att lÃ¥ta bli att märka. Om den ställs av en enskild person och ingen annan plockar upp den, sÃ¥ är den förmodligen inte sÃ¥ viktig. Med andra ord, nätverkssamhället fÃ¥r effekt pÃ¥ den här punkten ocksÃ¥ – det finns massor av bollar pÃ¥ marken, men massan avgör vilka som plockas upp.
Det var därför jag inte kände någon större sympati med journalistkåren, heller, för att de inte alltid får svar på sina frågor. Jag fick uppfattningen mellan raderna att Torekull ansåg sig ha ett företräde till statsråden, att deras frågor genom något slags privilegium skulle besvaras först. Den tiden är förbi.
Did that make sense?
Bertil Torekull och hans vänner ger de omsprungna eftersläntrarna ett rosenrött ansikte…